I artikelserien ”Catellanis hörna” tar konsthistorikern och konservatorn Anna Bronzoni Catellani dig med på en vandring genom sekler av oljiga penslar och konstnärliga visioner. I den här artikeln analyserar Anna två målningar om krig från två olika epoker.

Vi lever i en tid dominerad av bilder som försöker fånga vår uppmärksamhet. Det sker när vi öppnar en dator, tittar i mobiltelefonen, ser oss runt på gatorna eller, trogna vår numera rättså utdaterade vana, bläddrar i en tidning. Bilden har alltid varit ett kraftfullt verktyg till att leverera ett eller flera budskap. En bildlig berättelse bygger ofta på visuell retorik som förmedlas genom komplexa färg- och formvariabler.

Konst som skildrar krig är temat för denna artikel. Konstnärens roll har i dessa fall varit att förmedla segrar och nederlag, samt krigets brutalitet på olika sätt och statuera exempel för framtida generationer. Vi ska titta på verk av två olika konstnärer – Francisco de Goya och Paolo Uccello. Båda tavlorna skildrar våld, men medan den ena talar till våra känslor talar den andra till intellektet.

Goyas tid skiljer sig enormt mycket från Paolo Uccelllos. Goya är en produkt av 1700-talets upplysningstid där patos (att väcka känslor) är ständigt närvarande – inte minst i en krigsskildring. Under Uccellos tid var konsten inte ett forum för att manifestera känslor.

Francisco Goya Y Lucientes (1746-1828)

Få konstnärer har genom sin konst lyckats förmedla krigets brutalitet och avhumanisering som Goya gjorde. Men först en liten bakgrund:

Francisco Goya Y Lucientes föddes i Fuendetodos, Aragonien i Spanien år 1746 och dog 1828 i Bordeaux, Frankrike. Det dubbla efternamnet härstammar från den spanska traditionen att ge barnet båda föräldrarnas efternamn, i detta fall hans far, Jose’ Benito de Goyas och mor Gracia de Lucientes Y Salvadors.

Goyas var en mycket produktiv konstnär. Hans karriär började när han som 14-åring blev lärling hos Jose’ Luzán, en lokal konstnär. Efter en tid i Madrid som lärling hos den berömde Anton Raphael Mengs sökte sig Goya till konstakademin i Italien, där han studerade i Rom och i Parma.

Genom konstnären Francisco Bayeu, vars syster Josefa Goya sedermera gifte sig med, deltog han i dekorationsarbetet av tapetsviterna för kungliga slottet i Santa Barbara: 60 teckningar med friluftsmotiv och pastorala scener som förmedlade 1700-talets harmoni och idealisering.

Karriären gick bra för den unge Goya som år 1780 valdes in som medlem av den prestigefyllda Kungliga Akademin av San Fernando i Madrid, vilket ledde till att han 1785 utsågs till hovkonstnär av kungen Karl III av Spanien. Till denna tid hör hans porträtt av domare och aristokratin, som han representerade enligt konventionen och i 1700-talets manér.

Under sin livstid uttryckte Goya beundran för tre mästare: Velázquez, Rembrandt och naturen, och liksom Leonardo da Vinci studerade Goya naturen i alla dess former. 1793 insjuknade Goya, och efter en långvarig konvalescens med tilltagande yrsel och problem med balansen tillfrisknade han, men förblev döv i resten av sitt liv. För Goya medförde detta en djup depression, vilket kom att prägla hans fortsatta konstnärskap. Det är under denna tid som en ny typ av konst tog form, en serie verk kallad Pitturan nera – de svarta målningarna, i vilka man kan utläsa hans dystra sinnestillstånd.

Goya: Tredje maj 1808 i Madrid: arkebuseringen (Los Fusilamientos del tres de majo)

Frankrike invaderade Portugal år 1807 och Spanien 1808. Kriget fortsatte tills koalitionen som bestod av Kejsardömet Österrike, Preussen, Sverige, Tsarryssland, Storbritannien och Rhenförbundet slutligen besegrade Napoleon år 1814. Det spanska självständighetskriget 1808-1814 var ett väpnat uppror mot den franske kejsaren Napoleon I:s anspråk på att överta den spanska tronen från Ferdinand VII av Spanien. Joseph Bonaparte, Napoleons bror, ämnade på så sätt befästa sin makt på spanskt territorium.

Människorna i Madrid revolterade mot invasionen av de utländska trupperna och som straff för det beordrade den franska generalen Joachim Murat att samla alla bönder och fattiga i huvudstaden. Händelsen ägde rum den 2 maj 1808 och i gryningen dagen därpå, på Principe Pios berg i Manzenares-dalen, blev rebellerna avrättade.

Tredje maj 1808 eller Los fusilamientos del tres de mayo, är en målning som Goya slutförde 1814 och som numera finns bevarad i Pradomuseet i Madrid. Scenen utspelas nattetid; några människor ligger i sitt blod, nedskjutna till marken, medan en rad franska soldater beväpnade med gevär och bajonetter är i full gång med att skjuta flera civila. Soldaterna står nära civilbefolkningen som är obeväpnad. Deras ansikten syns inte och från betraktarens vinkel ses de som ett kompakt och opersonligt krigsmaskineri. Människorna som är på väg att avrättas i mitten av ansamlingen kan inte fly, då berget som står bakom dem stoppar ett eventuellt flyktförsök. En ung man iklädd vit skjorta lyfter sina armar uppåt och tittar rakt på sina bödlar.

Scenen är gripande, och som betraktare inser jag att om några få sekunder kommer han också att falla livlös till marken. En del människor står bredvid och tittar på händelsen – vad de ser är ofattbart. Symboliskt täcker de sin mun i en spontan gest av förtvivlan, i vetskap om att de står näst på tur.

Scenen utspelas under natten, och Goya väljer att allegoriskt måla himmelen svart, som under en månförmörkelse, i detta fall en mänsklig sådan.

Symboliken i bilden är tydlig, omistlig, och samarbetar på ett förträffligt sätt med retoriken, berättelsen och förskräckelsen som Goya medvetet levererar genom de valda och välutformade detaljerna som kompositionen består av. Det är just genom all denna mångfald av signifikativa och skildrande visuella yttringar som denna händelse framkommer i all sin brutalitet.

Gestalten i mitten med armarna uppsträckta är en kristussymbol, offret, och hans vita skjorta alluderar till hans oskuld, då han är oskyldig dömd till döden. Närheten till offren, civilbefolkningen, från vilken soldaterna skjuter anspelar till den exceptionella grymheten som ägde rum. De stupades lik ligger på marken på varandra, som kreatur på ett slakthus. Känslan är gastkramande, luften står still. Bilden är stum men talar högt till betraktarens själ, som en uppmaning att aldrig glömma denna stund av mänsklig skam.

Paolo Uccello (1397-1475)

Paolo Uccello var en italiensk konstnär, mest känd för sin banbrytande visuella stil. Han föddes som Paolo di Dono år 1397 i Pratovecchio, Italien. Hans far var frisör och hans mor Antonia en florentinsk dam. Redan vid 10 års ålder var Paolo lärling hos Lorenzo Ghiberti, den mest kända skulptören vid tiden. År 1415 blev Paolo intagen i Florens målarskrå, en stor händelse i hans liv som blev starten för hans konstnärskarriär.

Paolo Uccello levde under renässansen, som var en tid av omvälvande förändringar som påverkade och omformade individens grunduppfattning om när och fjärran – både kosmos och livet på jorden. Han vill se och förstå det som tidigare var oförklarligt och förbjudet.

Paolo Uccello: Slaget vid San Romano

Den tre meter breda målningen i tempera på poppel är en i en serie paneler som visar slaget vid San Romano; de andra två finns förvarade i Louvren och i Uffizierna.

Jag tittar på målningen som genom ett fönster in i en annan värld. Ett krig pågår …eller? Är det snarare ett collage eller ett fotomontage som skall representera ett krig? Kompositionen är kaotisk, jag hittar inte centrum till den, inte hjärtat, känslan som i Goyas beskrivning av krig, den som vid första anblick träffar betraktaren i solarplexus. En soldat ligger på marken, några andra sitter på stegrande hästar och kämpar mot varandra. De är gråa, anonyma, medan hästarna lyser i sina fina munderingar.

Hästen var viktig, dess prydnader fungerade som statussymbol för riddaren som red den, och i detta konstverk är statussymboliken mer betydelsefull än det mänskliga lidandet. Befälhavaren i mitten av bilden utmärker sig i sin röda hatt och sin mantel. Han leder slaget för florentinska armén mot Sienas armé. Det är legosoldaten Niccolo’ da Tolentino, som vann stor framgång med att sälja sina tjänster och kriga för flertalet hertigar. Niccolo´ var en man van vid våld. Märkligt nog dog han inte på slagfältet, utan han blev tillfångatagen av en rival mot vilken han hade krigat tidigare och kastat ned för ett stup.

Målningen är präglad av en surrealistisk och mytisk atmosfär: figurerna är geometriska, hästarna är rosa, vita, blåa och poserna på flera ställen absurda. Verket är nästan som en föregångare till syntetismens förenklade bildframställning.

Paolo Uccellos tolkning av sin samtida verklighet och krig är fascinerande. Hans visuella konstruktion beskriver inte det mänskliga lidandet, som i Goyas fall, utan ger istället en detaljerad beskrivning om slagets strategi och maktförhållandena i den. Det är en bildlig berättelse som avser att fånga betraktarens uppmärksamhet, inte primärt genom det känslomässiga inslaget utan det mentala: vilka av dessa falanger vinner och vilka förlorar?

Det är intressant att studera konstverk som porträtterar och gestaltar krig. Vilken svår och viktig uppgift de har haft, att förvandla färg och form till retorik.

Om Anna Bronzini Catellani:

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. Nyligen analyserade Anna Catellani en 1600-talsmålning som hon bedömer är en tidigare okänd målning av Rembrandt, Rembrandts första självporträtt.