Den förtjusande nysläppta ”Vivaldi: Concerti da Camera” från det franska skivbolaget Calliope är en CD fylld med kammarmusik av Antonio Vivaldi: sju av hans concerti da camera framförda av den franska ensemblen Il Delirio Fantastico, dirigerad av Vincent Bernhardt.
Vivaldi kallade inte dessa stycken för concerti da camera (kammarmusik); han refererade till dem som concertos, men de skiljer sig från hans vanliga concertos. Dessa stycken skrevs för en enkel, blandad ensemble med soloinstrument och continuo (en ackompanjerande basstämma) som här framförs av en violone, gitarr/teorb och orgel/cembalo, utan stöd från den vanliga stråkensemblen.
Styckena är inte strikt concerti da camera i 1700-talets mening, som motsats till ”concerti da Chiesa” eller kyrkomusik. De är kammarverk som använder concertoformen. Men istället för att ett instrument ackompanjeras av en ensemble rör sig de enskilda instrumenten flexibelt mellan olika roller: solospel, ackompanjemang och sekundär melodi.
21 sådana verk överlever i Vivaldis katalog (två av dem är det tveksamt om de är autentiskt Vivaldis), alla med en blandning av olika instrument, så pass att vi måste anta att Vivaldi fann nöje i att utforska den rika variationen av texturer som olika formkombinationer och orkestreringar uppvisade.
På sätt och vis kan de ses som concertos för flöjt och ensemble, eftersom varje verk framförs av flöjt med en ensemble bestående av två fioler, fagott, generalbas och ibland oboe. Ändå gör Vivaldis dokument dem till mer än så, tack vare hur olika intrument kommer fram. Om en flöjtist spelade dem som en concerto skulle han eller hon kanske bli besviken. Det är dessa stycken kammarensemblenatur som gör dem så förtjusande.
Vi vet inte varför eller för vem Vivaldi skrev dem. Kanske skrev han dem för eleverna vid Ospedale della Pietà i Venedig, eller kanske för en beställare, exempelvis Filip av Hessen-Darmstadt som Vivaldi var körmästare åt i Mantua från 1718, och som han fortsatte att ha kontakt med efter att han lämnat uppdraget 1720.
Eller kanske skrev han dem för Saxon Kurprinz (den framtida Fredrik August II av Sachsen) som befann sig i Venedig 1716 och 1717. August hade med sig en ensemble, i vilken bland andra violinisten Johann Georg Pisendel, som Vivaldi skrivit musik åt för hovet i Drestens orkester, ingick. Eller kanske var det bara en form som Vivaldi gillade och återkom till vid olika perioder under sin verksamma tid, såsom fallet var med Händel och hans italienska kammarduetter.
Oavsett vilket så är dessa verk ljuvliga. Il Delirio Fantastico spelar dem med stor charm och schvung. De lyckas engagera oss med musiken och ger en stark känsla av kammarinteraktion. Instrument rör sig in och ut ur fokus, och man känner av musikernas glädje när texturerna förändras i och med detta.
Verken på denna CD består generellt av tre satser: långsam, snabb, långsam. Men en är i ett större format: Concerto i g-moll RV 104, ”La Notte”. Den har fem satser och titlarna ger extra detaljer – den fjärde heter ”Il sonno. Largo”. Man känner ett underliggande narrativ i verket och stycket skulle senare omarbetas till en flöjtconcerto för Vivaldis Opus 10.
Dessa stycken förtjänar att bli kända, och denna förtjusande inspelning borde få många vänner. Jag hoppas sannerligen att Il Delirio Fantastico återvänder till Vivaldis ”Concerti da Camera”.
Il Delirio Fantastico: Virgine Botty (flöjt), Jon Olaberria (oboe), Florian Gazagne (fiol), Amandine Bernhardt (fiol), Sayaka Shinoda (fiol), Etienne Floutier (violone), Ulrik Gaston Larsen (gitarr/teorb), Vincent Bernhardt (cembalo, orgel, dirgent).
Robert Hugill är kompositör, föreläsare, journalist och bloggar om klassisk musik. Han driver klassisk musik-bloggen Planet Hugill, skriver för Opera Today och olik operatidskrifter. Han föreläser och håller försnack inför operor och klassiska konserter i London. Denna artikel publiceras med Planet Hugills tillåtelse.
