Det en finns flera skäl att inte gå på en klassisk konsert: den är två timmar lång, du sitter för långt ifrån det som pågår på scenen, du kände inte till musiken tidigare och kommer inte att kunna relatera till den. Var ska du börja någonstans?

Marna Seltzer har hört allt. Efter att ha producerat konserter i 25 år har hon hört om alla de hinder som en potentiell publik har framför sig, och hon har försökt hitta vägar förbi dessa hinder, på Princeton University i New Jersey, USA.

Sedan 2010 har Seltzer har varit chef för Princeton University Concerts (PUC), där musiker som dirigenten Gustavo Dudamel, violinisten Patricia Kopatchinskaja och pianisten Marc-André är Artists in Residence.

För tre säsonger sedan satte Seltzer ihop en serie med konserter utformade särskilt för att föra publiken närmare klassisk musik. En stor del av den yngre potentiella publiken var bekymrade över ritualerna kring att gå på en konsert: att behöva vara tyst, inte veta var de bästa platserna är och inte känna någon koppling till musiken.

Så hon tog bort formaliteterna och satte upp publiken på scenen tillsammans med musikerna, i intima grupper om högst 150 personer.

Sedan presenteras verket som ska att framföras, eller så läses lite poesi för att få publiken att komma till rätta – lite som overturen som inleder operan, baletten eller den gamla filmteatern för att fånga publikens uppmärksamhet när de kommer in från lobbyn och ska hitta sina platser.

– I år engagerade vi ett team med teaterdesigners som kurerade hela upplevelsen, berättar Seltzer.

Från ljussättningen till entrén in i konsertsalen, hela upplevelsen har en atmosfär som ska engagera och väcka nyfikenhet.

Och programmet? Bara ett enskilt stycke musik, ett mästerverk. Den första konserten i år blir Schuberts sista kammarmusikverk, den sublima cellokvintetten. Istället för att framföra ett helt program introducerar musikerna sig själva efter framförandet och diskuterar stycket de just spelade, och publiken har då möjlighet att ställa frågor.

De behöver inte överväga programmet så grundligt eftersom klassisk musik och kammarmusik är nytt för de flesta i publiken.

– Jag har märkt att… vi kan presentera en långt mer ambitiöst utbud av musik, eftersom folk känner att de är i [musiken] med artisten, säger Seltzer.

Från början till slut tar framförandet inte längre än en timme, och det spelas två gånger om dagen (kl 18 och kl 21), så att det ska vara lätt att passa in konserten i schemat. Att konserterna är så pass vardagliga och tillgängliga har gjort dem till en stor succé.

– Vi försökte att ta bort alla de saker som folk säger är de största utmaningarna när man är ny i den klassiska musikvärlden, och gensvaret har varit otroligt, säger Seltzer.

Seltzer arrangerar också en skrivartävling på campus, till vilken hon ber eleverna att skriva om vad som helst som kommer upp när de upplever säsongens musikaliska utbud. Tävlingen får alltid in runt hundra svar som beskriver några av de djupaste upplevelserna som eleverna har haft.

PUC sätter också ihop en serie med så kallade "korsningskonserter" med oväntade musikaliska hopparningar. På säsongens program står bland annat en konsert med banjo och en kinesisk cittra. Konserterna är kopplade till musikernas personliga resor genom folkmusiken. Ett annat par är kombinationen mandolin och bas. Den tredje konserten i serien är en sångcykel.

– Vi vill hylla musikens förmåga att berätta historier och inleda konversioner.

Det utlovas även genreöverskridande konserter, exempelvis Bobby McFerrins Circlesongs tillsammans med italiensk barock och amerikansk musik.

Dessa kreativa försök att nå en ny publik fungerar: PUC får varje år en yngre publik och ofta engageras personer som aldrig förut har varit på en konsert. Konserterna väcker ibland upp ett intresse för att utforska mer inom klassisk och kammarmusik.

Seltzer säger att campus förstås är en gynnsam miljö att framföra dessa konsertserier i. Det vimlar av elever, och de mest traditionella programmen lockar ändå till sig en äldre publik.

 

Men det finns en nackdel, säger Seltzer.

– Av någon anledning verkar folk mogna i sina liv och immatrikulera klassisk musik senare. Det är alltid så… du kommer förbi en period i livet där du kanske fokuserade på din karriär, kanske du fokuserade på att skaffa barn, kanske är du plöstligt redo att tänka på livet på ett större eller annorlunda sätt, och plötsligt upplever du den klassiska musiken helt annorlunda.

För Seltzer gör det inget om den här musiken inte är det första folk väljer, bara hon lyckas leverera den till dem som verkligen är intresserade.

– Jag vill engagera dem … och jag vill att musiken ska transformera deras liv, och det tror jag att den kan, säger hon.

Kammarmusikens små ensembler är på många sätt perfekt för att introducera den klassiska kanon. Denna publikvänliga musikform uppstod på små salongsträffar där stjärnor som Haydn och Mozart spelade tillsammans i ensembler.

Det är en form som bygger broar mellan människor – etablerade musiker överför ett sätt att spela till nyare musiker i trios och kvintetter. Amatörer träffas regelbundet för att upptäcka ny musik, ibland med helt nya människor.

– De bästa konserterna får dig att känna dig glad och levande, tacksam över livet, och uppleva mänskliga känslor. Inte allting lyckas med det. Det för oss samman också, på ett djupt plan, säger Marna Seltzer.

– Det är konst som träffar hjärtat och får dig att känna riktiga känslor.