Det här är en berättelse om reinkarnation och hur vi följs åt i olika liv. Den handlar om en man som kultiverat till en gudom, och en varg vars högsta önskan var att kultivera. Den handlar också om hur lätt det är att förlora allt om man är för fäst vid någon, och hur svårt det är att få en människokropp.
För länge sedan fanns en andligt sökande man som levde i avskildhet i Phoenix-bergen i Shandongprovinsen. Som vakthund och enda sällskap hade han en varg som han var djupt fästad vid. Genom sin Buddha-kultivering hade han redan uppnått ett högt tillstånd och hade blivit en bergsgud. Mannen och hans varg bodde i ett stenhus inne en stor grotta i berget.
Varje dag satt bergsguden och vakade över bergen medan han studerade buddhistiska skrifter. Medan han tillbad Buddha och skanderade skrifterna iakttog vargen honom i smyg.
Vargen visste att den inte kunde kultivera eftersom den inte hade en mänsklig kropp. Trots det fortsatte den att memorera skrifterna och ta orden till sitt hjärta. Den var fast besluten att aldrig döda någon människa igen utan bara göra goda gärningar. Vargen hoppades att han skulle kunna samla tillräckligt mycket ”de” (dygd) så att han skulle kunna få en mänsklig kropp i sitt nästa liv. Då skulle den få möjlighet att kultivera och uppnå Buddhastatus.
Var snäll och skona mig
En morgon när vargen var väldigt hungrig bad den bergsguden om mat. Bergsguden svarade: Gå till den uttorkade floden vid middagstid idag. Där kommer det att finnas något för dig att äta.
Vid middagstid begav sig vargen till den uttorkade floden där den fick syn på en blind man som gick med en bambukäpp. Den utsvultna vargen rusade fram och knuffade omkull den blinde mannen.
Mannen bad förtvivlat att vargen skulle skona honom: ”Snälla, var snäll mot mig. Jag har en gammal mor där hemma som väntar på att jag ska komma med mat åt henne. Om du äter upp mig kommer min stackars mor att dö av svält. Så var snäll och ät inte upp mig.”
När vargen hörde det kunde den inte äta upp den blinde mannen. Den vände om och begav sig istället till den närbelägna byn. Efter mycket letande hittade den några kycklingben som den tuggade i sig. Sedan återvände vargen till grottan, fortfarande lika hungrig.
Två veckor senare var vargen återigen extremt hungrig och frågade bergsguden om den kunde få lite mat. Bergsguden sade till sin varg: ”Gå till den uttorkade floden igen vid middagstid. Du kommer att hitta mat där.”
Vid middagstid snöade det och var väldigt kallt. Vargen sprang ner till den uttorkade flodbädden där den såg en gammal kvinna som bar en baby i sina armar. I sitt uthungrade tillstånd rusade vargen fram, slog kvinnan till marken och snappade åt sig babyn.
Vargen skulle precis springa iväg med sitt byte när den gamla kvinnan lade sig på knä och bad: ”Snälla var barmhärtig. Han är den enda sonsonen i min familj. Om du äter upp honom kommer vår familjelinje att dö ut. Snälla ät inte upp honom.”
När vargen hörde den gamla kvinnans ord tappade den aptiten. Den lade ifrån sig babyn och gick till den närbelägna byn för att leta efter föda. Men snön täckte allt och efter en lång stunds letande utan att hitta något att äta gav den upp. Hungrig och kall släpade vargen sin utmattade kropp tillbaka till grottan.
Efter detta orkade inte den svaga vargen gå ut längre, och dog snart av svält.
Tempelvärden och vargvalpen
Vargen reinkarnerade som son i en familj i samma by. Den lilla pojken tyckte om att gå till det närbelägna templet, och gick ofta dit för att bränna rökelse och tillbe Buddhastatyn tillsammans med sin familj.
När pojken fyllde 13 år, begav han sig till Phoenix-templet på Phoenix-berget för att bli munk. Templet låg i närheten av grottan där det gamla stenhuset legat, där han i sitt tidigare liv varit varg och levt med bergsguden.
Pojken var flitig och studerade uppriktigt de buddhistiska lärorna och kultiverade sin karaktär. När han fyllt 20 år blev han värd för templet.
Men bergsguden, som varit djupt fäst vid vargen, tappade allt intresse för att studera skrifterna och vaka över bergen efter att vargen dött. Så fort han tänkte på vargen som svultit till döds tappade han aptiten och kunde inte sova. Och bara några år senare dog han också i grottan.
Bergsguden reinkarnerade som en gul vargvalp i en vargkull på Phoenix-berget. Den växte och frodades av modersmjölken. Men när vargtiken slutade dia sina ungar fick den stora bekymmer att få i sig tillräckligt med föda. Den hade nämligen en klar uppfattning om sitt tidigare liv och ville inte döda. Så den gula vargvalpen levde mestadels på överblivna rester från de andra vargvalparna och var ofta hungrig.
Kultivera Buddhastatus
Valpen visste att människor ofta lämnade mat och frukt vid Phoenix-templet, så den gick ofta dit för att leta efter något att äta.
En dag när vargvalpen var i templet och stal frukt kom tempelvärden in i Buddha-hallen. När han såg valpen utbrast värden förvånat ”Buddha Amithaba!”. Han välkomnade valpen och sade: ”Bra, bra, väldigt bra!”
Den gula valpen tittade på värden och visste direkt att han var hans vaktvarg i deras tidigare liv.
Rollerna var ombytta. Bergsguden hade blivit en varg, och vargen hade blivit värd för templet.
Vargvalpen kände djup skam och sprang ut från templet ända till andra sidan av berget. Den ville inte leva längre. Dess enda önskan var att få en mänsklig kropp igen så att den återigen skulle kunna kultivera Buddhastatus.
Så vargvalpen sprang rakt in i ett stort stenblock, studsade från klippan och föll ner till dalens botten och dog.
Den här historien illustrerar hur otroligt värdefullt ett människoliv är för någon som vill göra en andlig kultivering. Många strävar efter att uppnå Buddhastatus livstid efter livstid men få lyckas.
Berättelsen är återpublicerad med tillstånd från boken “Treasured Tales of China,” Vol 1.
