”Tre tecken-klassikern” ”San Zi Jing”, är den mest kända klassiska kinesiska läroboken för barn. Den skrevs av Wang Yinlian (1223-1296) under Songdynastin. Många generationer, både barn och gamla har lärt sig den utantill. Fram till 1800-talet var ”San Zi Jing” den första läroboken som alla barn fick lära sig.
Textens rytmiska, korta och enkla verser består av tre tecken för att vara lätta att läsa och memorera. Den hjälpte inte bara barnen att lära sig de vanligaste tecknen, grammatisk struktur och kinesisk historia, utan framförallt lärde de sig förstå traditionell kinesisk kultur och hur man skulle uppföra sig och vara en god människa.
Det första avsnittet i ”Tre tecken-klassikern” handlar om människans ursprungliga rena natur:
Vid födseln är människan
av naturen god.
Deras natur är ungefär desamma,
men deras vanor blir vitt skilda.
Människor föds med en inneboende godhet och deras natur är väldigt lika i början. Små barn har olika personlighet, men i det stora hela delar de samma oskuld och renhet som vi vuxna ofta saknar.
Vi växer upp i olika miljöer och under olika uppväxtvillkor. Vi påverkas av människor runtomkring oss och får olika erfarenheter. Vi utvecklar vanor och prioriteter som gör oss till väldigt olika individer och fjärmar oss från vår ursprungliga natur.
En del lär sig värdesätta familjen, att omtanke och respekt inom familjen är viktigast. Andra lär sig att sätta arbete och ekonomi främst. Några sätter uppfyllan av materiella önskningar som det viktigaste i livet, och andra hittar sin mening med livet i ett andligt sökande.
Nedan följer en anekdot från verkligheten som beskriver hur två vänner växte upp och utvecklade väldigt olika personligheter och värderingar i livet.
Samma bakgrund, olika värderingar
En kinesisk författare berättar om sin far, Jing, en respektfull, snäll och ärlig man som arbetade som snickare i en by i Kina. Hans vänlighet gjorde att han var väldigt omtyckt av alla.
Jing hade en gammal klasskamrat och vän som hette Wang. En dag bjöd Wang hem honom på middag.
När de satt i Wangs hem och pratade, lade Jing märke till en äldre man som verkade vara en tjänare. Han serverade dem te och drycker och lagade mat åt dem.
Jing frågade vem den gamle mannen var. Wang svarade att det var hans far.
Jing reste sig genast, och sade till den äldre mannen: ”Farbror, var snäll och sätt er ner”. Han hjälpte mannen till en stol, hällde upp ett glas vin åt honom och sade: ”Snälla farbror förlåt min oförskämdhet”.
Sedan vände sig Jing mot Wang och sade: ”Jag är inte längre din vän. Du vet inte hur du ska respektera dina äldre”. Han tog upp sina verktyg och gick därifrån. Wang försökte säga något men Jing var redan borta.
Jing hade redan som barn fått lära sig att man alltid ska vara respektfull mot sina äldre och lärare. Medan Wang inte fått lära sig att ta den principen till sitt hjärta. Även fast de var gamla vänner som växt upp i samma by, hade Jing och Wang utvecklat helt olika karaktärer.
Vad är det då som avgör om en människa blir som Jing och inte som Wang? Svaret finns i nästa strof i ”Tre tecken–klassikern”:
Om dåraktigt finns det ingen undervisning,
naturen kommer att förfalla.
Den rätta vägen i undervisning,
är att fästa yttersta vikt vid grundlighet.
En människas inneboende goda natur kan upprätthållas genom undervisning och vägledning under hela livet. Utan vägledning kan den goda naturen förtvina och bli korrupt.
Ett bra exempel är berättelsen om premiärminister Kou Zhun, som levde under Kinas Norra Songdynasti.
Kou Zhun får en lektion från graven
Kou Zhun föddes i en intellektuell familj, men hans far dog tidigt. Han uppfostrades av sin ensamma mor som vävde tyg för att försörja dem. Trots fattigdomen och svårigheterna lärde och uppmuntrade modern honom att arbeta hårt så att han en dag skulle kunna bidra med något stort till samhället.
Kou Zhun visade sig vara extremt intelligent. Vid 18 års ålder hade han klarat sin nationella examen med enastående resultat. Han var en av de få som kejsaren valde ut till ämbetsman i sin regering.
Den goda nyheten nådde fram till hans mor, som blivit allvarligt sjuk. När hon låg för döden gav hon en målning hon hade gjort till en pålitlig tjänare.
”En dag kommer Kou Zhun att bli ämbetsman i regeringen. Om hans karaktär börjar gå vilse ska du ge honom den här målningen”, viskade hon.
Stävja extravagans
Med tiden steg Kou Zhun i graderna och blev premiärminister. Berömmelsen och lyxen började stiga honom åt huvudet. För att visa upp sin rikedom och status bestämde han sig för att hålla ett överdådigt födelsedagsfirande med bankett och operaföreställning.
Den pålitlige tjänaren kände att nu var tiden inne, och han gav Kou Zhun moderns målning. När Kou Zhun öppnade paketet såg han en tavla av sig själv där han satt och läste en bok under en oljelampa, vid hans sida satt modern och vävde.
Bredvid tavlan var följande ord nedtecknade:
Ser på dig när du klarar svårigheten att studera fast ljuset är svagt,
Jag hoppas du blir en god människa och gynnar många i framtiden.
Din ömma moder har lärt dig dygden sparsamhet;
I tider av framtida rikedom, glöm aldrig de som är fattiga, som vi en gång var.
När Kou Zhun läst moderns ord, brast han i gråt. Det var bortom allt tvivel att han inte levt upp till sin mors förväntningar. Han bad sina gäster lämna festen och avbröt banketten.
Tack vare den lägliga påminnelsen från modern på andra sidan graven räddades Kou från en nedåtgående spiral mot girighet och korruption. Från denna dag började Kou leva ett enkelt och sparsamt liv. Han var givmild mot andra och utförde sin ämbetsplikt rättrådigt med hög moral. Med tiden kom han att bli en av de mest berömda och älskade premiärministrarna under Songdynastin.
Den här historien illustrerar inte bara att vägledning och undervisning är nödvändigt för att vårda karaktären, utan den bär också med sig ett djupare budskap. Eftersom människor föds goda kan även de vars karaktär kommit lite på avvägar, på nytt finna sin inre goda natur och återvända till sitt sanna och goda jag. Det är aldrig försent att ändra sig och bli en bättre människa om vi kan inse våra misstag och vara beslutsamma i förändringen.
