Regeringen kämpar på i en stadig kärnkraftsmotvind. Vilket inte är konstigt. Under flera decennier har den svenska kärnkraften/energipolitiken levt och verkat i verkligheter som dikterats av den avvecklingsagenda som politikerna ställde till med vid folkomröstningen om kärnkraft 1980. Folkomröstningen erbjöd tre alternativ/linjer till väljarna. Samtliga tre linjer stod för avveckling av kärnkraften. Det som skett sedan dess är att sex av de tolv reaktorer som byggdes i Sverige på 1970–1980-talen har avvecklats. Myndigheter, media, näringsliv och politiker har marinerats i den rådande avvecklingsagendans tankeförbud.

Att vända avvecklingstrenden tar kort sagt sin tid. Det folkliga stödet för ny kärnkraft har visserligen vänt rejält uppåt efter el och energikriserna på senare år. Men motvinden är fortsatt stark inom statsförvaltningen, media och inom i stort hela den samhällsstruktur som byggts upp och formats i efterdyningarna av folkomröstningen 1980. Och som förstärkts av de åtta åren mellan 2014 och 2022 då kärnkraftsmotståndarna i Miljöpartiet satt i regeringen.

Till skillnad från den tidigare utbyggnaden av kärnkraften för 45–50 år sedan har vi nu levt under en lång epok där avvecklingsagendan när det gäller kärnkraft har kombinerats med ett mycket omfattande system av politiskt beslutade statliga subventioner av framför allt vindkraft. Vind och solkraft har stora fördelar. Dels använder de förnybara drivkrafter, dels är de relativt snabba att bygga och driftsätta. Den största nackdelen är dock att de enbart kan producera för omedelbar konsumtion och att det är vädret och inte människan som trycker på startknappen.