Gunnar Ekelöf har beskrivit hur det inför läsningen av Strindberg uppstår förväntningar om att ta del av ångest och äktenskapsgräl men att dessa gäckas. Läsaren möts i stället av smörgåsbordet, abborrmetet och den vackra vajande tyllgardinen. Det är välfunnet, ty aldrig är vår nationalförfattare så avspänd och positiv som när han får vistas på landsbygden och i naturen. Här står han i motsats till sina kontinentala europeiska samtida som närmast beskrev staden som sensuell, lockande och mystisk. Njutningen i det hårt överkultiverade artificiella som hos Baudelaire eller Oscar Wilde lyser med sin frånvaro hos vår August. När ett förskott från förläggaren måste förhandlas och ges mer tid telegraferar Strindberg från sin vistelse på en skärgårdsö: ”jag har mat, metspö och diktarlust”. Att han egentligen prokrastinerar genom att skriva instruktionspamfletter om hur man odlar gurka talar han tyst om. Det är en signifikativ scen i hans liv. Strindberg ser sig gärna som en skrivande naturvetenskapsman, någon som gör kyliga observationer.

I den naturalistiska litterära skolan synes det inte vara skillnad på att med pennan dissekera en själ eller med skalpellen en groda. Så ges också hans mest svidande, bitska samhällssatiriska texter den makalöst torra titeln ”Vivisektioner”. Satt i sammanhang med hela hans författarskap framstår Strindberg som något av en paradoxal författare, något som mynnar ut i vad som kan kallas torr och cynisk naturmystik. Strindberg är definitivt inte svärmisk som en Fröding eller en Heidenstam, han dansar inte runt barfota i nattsärk i sommarnatten likt en annan Rönnerdahl. Snarare blir naturens lagar och en ödmjukhet inför dessa ett sätt att ta bort kulturfernissan på människor som tror sig vara höjda över naturen. I ”Sömngångarnätter på vakna dagar” skildrar han hur han vandrar i Paris till nyöppnade botaniska trädgården och visar också en annan sida av sig själv; tillfällighetsdiktaren med de roande nödrimmen.