Mellan åren 1880 och 1930 hade den svenska litteraturen sin guldålder, det är åtminstone omdömet som jag fäller. För all del är det grovt räknat, men jag tror ändå att det utgör en rimlig uppskattning.

Mellan 1880 och 1930 framträdde flera av de absolut främsta litteratörer som levt och verkat inom den svenska kulturen. Det gäller namn som Verner von Heidenstam, August Strindberg, Viktor Rydberg och Per Lagerkvist. Selma Lagerlöf var en av de absolut främsta, kanske den främsta, under en period när detta verkligen betydde någonting. Alltid aktuell, men nu än mer efter SVT:s juldokumentär.

Lagerlöf var inte bara den första kvinna att erhålla Nobels litteraturpris, därtill var hon den första svensk att motta denna hedersbetygelse. Med tanke på konkurrensen får detta sägas vara ett synnerligen gott betyg för hennes litterära gärning. Hennes böcker sålde i större upplagor än vad Heidenstams gjorde och efter att hon på Alfred Dalins inrådan skrivit läroboken Nils Holgerssons fantastiska resa så blev hon ”Selma” med hela svenska folket. Kombinationen av folkligt anslag och ett nästan mystiskt djup gick hem och periodvis åtnjöt hon en närmast gränslös popularitet bland den läsande allmänheten.

Hur bäst närma sig denna litteratör? Kanske genom en djupläsning av hennes huvudverk, romanen Jerusalem som utkom i två band under 1901–1902. Syftet med boken är, enligt min läsning, att säga någonting om vad som händer när auktoriteter fallerar. Det kan handla om vad som händer när trons auktoritet faller till reträtt och nya andliga strömningar tillåts att ta plats och vinna inflytande. Men det kan även gälla en sekulär auktoritet, i form av en lokal ledare, och vad som händer med flocken när herden sviker sitt uppdrag.

Handlingen utspelar sig på en liten ort i Dalarna och i centrum står Ingemars-ätten, som av tradition svarar för det lokala ledarskapet. Äldste sonen heter alltid Ingemar och när han visat sig värdig får han bära namnet Stor-Ingemar. En bit in i handlingen dör emellertid den regerande Stor-Ingemar hjältedöden när han räddar två små barn från en tvättbrygga som slitit sig och åkt ut i en kraftig fors. Sonen, också han kallad Ingemar, är för liten för att kunna ta över ledarskapet och därmed uppstår ett interregnum där bygden står utan ledning.

Lagerlöf skrev återkommande om religiösa teman och denna roman är inte något undantag. För på samma gång som bygden står utan en Stor-Ingemar så har det uppstått spänningar på den andliga fronten. Tiden som skildras är väckelserörelsernas era och statskyrkan har stelnat till en institution som står kvar till det yttre, men som inte kan göra anspråk på något djupare innehåll. Människorna upplever sig missnöjda med kyrkan och de börjar i stället spana efter andra källor för sin andliga näring. Skolmästaren Storm ser bekymrat på vad som händer. Han oroar sig för vad de ska söka sig till och bestämmer sig för att göra något åt saken.

Lösningen blir uppbrott från statskyrkan. Storm tar ett möte med prästen och meddelar sin avsikt att bygga ett missionshus för att bättre kunna försvara den sanna läran. Prästen blir naturligtvis förtvivlad och varnar Storm för att det enda han gör är att öppna grinden för vargarna. Men Storm låter sig inte blidkas och när missionshuset färdigställs installerar han sig som dess enda predikant och den som för fram den rätta läran. Snart nog uppstår ett missnöje med Storms demagogi och folket börjar undra varför inte de kan förkunna vad de har att säga? Efter ett bråk med en gudomligt inspirerad bonde som också anser sig kunna predika inser Storm att den gamle prästen hade rätt. I stället för att ena har han skapat en grogrund för andlig anarki.

Den gamla tron hade aldrig ställt Dalarnas vackra skogar och åkrar till utsikt för apokalypsen.

Med grinden öppen och herden borta dröjer det inte länge innan vargen smyger sig på flocken. I detta fall heter vargen Helgum och han kommer med ett budskap. Världens undergång är nära förestående och endast de rättrogna kan räddas till frälsning. Det enda hoppet är därför att följa med Helgum till Jerusalem och inrätta sig i den församling som leds av Helgums amerikanska bekant Mrs. Gordon. Allt det som Storm fruktade har alltså inträffat. Anarkin har inträtt i bygden och skapat en fundamental splittring mellan dess invånare.

Det är flera, däribland Ingemars syster Karin, som väljer att tro på den nya profeten och lämna åkrar och skogar för att följa honom till Jerusalem. Upplevelsen i Jerusalem blir fruktansvärd. Ingenting blir som utlovat. Men pilgrimerna är förblindade av tro, och trots att misären utspelar sig framför deras ögon väljer de att inte se. Hur kan man tolka detta? Troligtvis inte som en kritik mot tron som sådan. Men definitivt mot en ond tro, en tro som beslöjar snarare än att belysa.

När pilgrimerna var på väg att fara ställde en äldre man sig frågan hur hans vackra bygd av Herren kunde vara menad till fördömelse. Den gamla tron hade aldrig ställt Dalarnas vackra skogar och åkrar till utsikt för apokalypsen. I detta kan man se betydelsen av vilken tro det är som får ta plats i människornas hjärtan. Den onda tron ledde människorna bort från det goda, från fosterland och hembygd. I stället ledde den dem till öken och umbäranden, en misär som tron också gjorde dem blinda för.

Problemet var splittring, såväl andlig som profan. Boten blir då enighet. Enigheten uppkommer genom att Ingemar kan uppfylla sitt öde och blir Stor-Ingemar. När bygden återigen leds från Ingemars-gården kan människorna återigen känna sig trygga. Men är de inte längre lätta offer för vargar som vill göra dem till byten? Frågan om den andliga enigheten blir hängande i luften. Boken skrevs under en tid för andlig splittring, när den gamla statskyrkan backade och fria församlingar ploppade upp som aldrig förr eller senare. På dessa frågor hade inte heller Lagerlöf några självklara svar.

Anton Stigermark