Genom bildning och inspiration från den muntliga traditionen har Harrison Lindbergh inte bara lyckats återberätta Völsungasagan, en av den forntida litteraturens mest levande och inflytelserika klassiker, utan också gett den nytt liv.

2021 gav Katarina Harrison Lindbergh ut boken Nordiska gudasagor. När hon skrev boken utgick hon främst från islänningen Snorre Sturlasson (född omkring 1179 och död 1241) och den danske historieskrivaren och författaren Saxo Grammaticus (född omkring 1150 och död tidigast 1206). Med inspiration i medeltida texter och i gammal muntlig tradition gav Harrison Lindbergh i de Nordiska gudasagorna de fornnordiska gudasagornas skapelsemyter och äventyr en ny och modern språkdräkt. En liknande bearbetning har Harrison Lindbergh nu gjort med Völsungasagan.

Völsungasagan tillhör de så kalllade fornaldarsagorna, vilka skiljer sig från islänningasagorna genom att de oftast är helt uppdiktade och alltid innehåller övernaturliga inslag. Även om fornaldarsagorna kom till muntligt, så nedtecknades många av dem under medeltiden. Völsungasagan tillhör en av dem som kom att nedtecknas under medeltiden. Sagan i sig kom dock förmodligen till någon gång under yngre järnåldern, vilket också är den tidsålder då Völsungasagan utspelar sig.

Under forn- och medeltiden var Völsungasagan en av de mest populära sagorna i Skandinavien. Ja, förmodligen inte bara i Skandinavien, utan även i andra delar av den germanska världen. Tillsammans med den poetiska Eddan inspirerade Völsungasagan till det sydtyska hjälteeposet Nibelungenlied (omkring 1200). I modernare tid har Völsungasagan varit inspiration till flera stora välkända verk, såsom Richard Wagners Nibelungens ring och Ernest Reyers Sigurd. Völsungasagan hade också en mycket betydande inspiratorisk roll när J.R.R. Tolkien författade flera av sina verk. Frågan är vad fantasygenren alls hade blivit utan Völsungasagan.

Handlingen i Völsungasagan kretsar kring völsungaätten, vilken härstammar från den rättrådige och starke kungen Völsung. Völsungasagan har många sidospår i handlingen, men själva ramberättelsen förtäljer historien om den unge hjälten och völsungen Sigurd Fafnesbarne, son till Sigmund och sonson till Völsung, som erövrar Andvares skatt genom att dräpa draken Fafne. Vidare därifrån dras Sigmund in i den ena äventyrliga och farliga intrigen efter den andra. Och sensmoralen i sagan är hela tiden benhård: våld och girighet föder aldrig ära utan bara mer våld och girighet.

Sagan inleds storartat med att självaste asagudarna Oden, Höner och Loke, vilka har kommit ned från Asgård, beger sig ut på en vandring på jorden. Under vandringen får Loke under ett fiskafänge syn på en utter som har fångat en lax. Loke dödar uttern för att kunna äta både uttern och laxen. Detta gör dvärgen Reidmar ursinnig då uttern är hans son Utter. Som hämnd låter Reidmar med hjälp av sina två andra söner, Regin och Fafne, binda de tre asarna. För att bli fria igen kräver Reidmar att asarna ska bege sig ut och hämta hem guld åt honom.

Kunskapen och kärleken till ämnet lyser verkligen igenom i Harrison Lindberghs tolkning.

Loke beger sig ut på skattjakt och lyckas stjäla den rike dvärgen Andvares guldskatt. Skatten innehåller den magiska ringen Andvaranaut, som den trollkunnige Andvare förbannar, så att alla som kommer i kontakt med den råkar illa ut. Just att ringen är förbannad gör att den snart ställer till konflikter och att skatten till slut helt hamnar i Fafnes besittning. Fafne, som precis som sin far och sina bröder är hamnskiftare, tar formen av en drake för att vakta skatten.

Harrison Lindbergh har, precis som med sin tidigare bok Nordiska gudasagor, velat ge Völsungasagan en språkdräkt som ska passa nutida läsare. Harrison Lindbergh har lyckats ypperligt med detta genom att återberätta sagan lättfattligt och samtidigt inte tagit bort något av dess arkaiska urkraft. Språket är korthugget och handlingen rivigt berättad. Projektet att ge Völsungasagan en modern och ny språkdräkt hade kunnat hemfalla åt att bli pekoral eller att sagan blivit väl anpassad efter vår tids trender, men Harrison Lindbergh hemfaller inte åt något av detta.

Kunskapen och kärleken till våra fornsagor och den muntliga traditionen lyser verkligen igenom i Harrison Lindberghs tolkning. Lika mycket som tolkning kan man även kalla den för en både bildad och konstnärlig hyllning till en av den fornnordiska litteraturens mest levande och inflytelserika klassiker. Völsungasagan är själva urkällan till all nordiskt inspirerad fantasy. Även om Tolkien av någon outgrundlig anledning själv förnekade det, så hade det aldrig funnits någon Härskarringen-trilogi utan Völsungasagan, vilket också historikern Dick Harrison konstaterar i sitt bildade och medryckande efterord i boken.

Völsungasagan har en lika spännande fortsättning bland fornandlarsagorna, Ragnar Lodbroks saga, som förtäljer sagan om sveakungen Sigurd Ring Randverssons son Ragnar Lodbrok. Harrison Lindbergh får gärna ge sig i kast med att även tolka den sagan. Eller det kanske hon redan är i kast med. Hoppas det!

Kontakta skribenten:
[email protected]