Magnus Florin kan konsten att skriva både bildat och litterärt och få dessa sidor att sammansmälta till stor litteratur. I nya romanen Descartes dotter bjuds på en lika finstämd som tankeväckande prosa.

Det finns många myter om Descartes. En av dem är att han ska ha haft en docka som föreställde hans döda dotter Francine. Seriösa historieforskare är eniga om att verklighetens Descartes inte hade en sådan docka. Myten är bara en av många som skapats för att man velat ironisera över hans mekaniska världsbild och hans tanke att ”jag tänker alltså finns jag”.

Magnus Florins nya roman Descartes dotter bygger just på myten om dockan. Romanen är i stort sett fiktiv. Men Florin utgår också från verkliga händelser och Descartes tankevärld. Här visar Florin att han kan sin Descartes, och därför kan han också förhålla sig konstnärligt fritt till den historiska verkligheten utan att förlora sin trovärdighet. Descartes dotter kan betraktas som en filosofilektion som är allt annat än torftigt akademisk. Såväl i detta avseende som i många andra är romanen mycket övertygande och läsvärd.