Vilhelm Ekelund (1880–1949) är en rätt säregen karaktär i vår litteratur. Han var en enastående grubblare, som ogillade grubbel. Han var en diktarnas diktare, som inte hade mycket till övers för författare – han gjorde brutalt klart för läsaren, i decennium efter decennium, att det gick möjligen en författare på varje tusende. Han prisade uppfordrande måttan, enkelheten, renheten och det lätta, med ett som regel ganska belastat idiom, fullt av referenser, citat på allehanda kulturspråk, levande som döda – hans bildning liknade en oöverstiglig mur, eller kanske hellre ett svårforcerat vattenfyllt dike i barndomstrakterna i Ringsjöbygden. Han har kallats Sveriges djupaste författare, en svensk motsvarighet till Kierkegaard, och delar danskens dragning till en slags metafysisk psykologi. Man kan lätt få för sig att tillvaron handlar om det egna jagets förkovran – den inre kampen om att bli den man är eller vara den man ska bli tycks inte komma ur fläcken. Det är en evig brottningskamp – liksom i förhand redan avgjord. Så varför då brottas med detta jag? Trots att han intar en plats för sig i den svenska litteraturen – det vill säga knappt någon plats – följer endast fjorton personer honom till graven. I detta följe finns tre unga författare, formellt oinbjudna, som inte känner den avlidne, mer än till hans dikter och aforismer. Och kanske är det så man bäst ska förstå Vilhelm Ekelund. Han talar om något annat, oklart vad, men det låter övertygande.

Kontakta skribenten: [email protected]