Birgitta Birgersdotter (1303–1373) är över tid säkerligen den största berömdheten från Sverige, men i tidens glömska spelar ju inte heller det någon roll. Förgängligheten saknar historia. Greta Garbo tog antagligen över förstaplatsen under några decennier, bara för att snart trumfas av årets vinnare i melodifestivalen. Minnet har nog aldrig varit mer kort, ja kanske kan denna vår samtid bäst beskrivas just som en minneslöshet – ett flöde av sinnesretningar, en serie distraktioner utan någon början eller slut. Enligt Strindberg var Birgitta ”en härsklysten, äresjuk kvinna”, och Luther kalllade henne ”den galna Birgitta”. Jag medger att jag kommer att tänka på en kvinna vars känslor jag inte kunde besvara och hennes ord: ”Om du bara lyssnar till Gud förstår du att du och jag är ämnade för varandra.” I en viss form av religiositet hotar gränslöshet – med allt vad det innebär. Birgitta möter Jesu moder redan vid sju års ålder, och Jesus själv vid tio. Över 600 uppenbarelser nedtecknade hon, själv eller med assistent. Hennes liv är som en enda lång pilgrimsresa – en man, åtta barn, och alla följer de mer eller mindre hennes väg. En dotter och en son ingår i följet som för hennes kista från Rom till Vadstena – en resa som tar drygt ett halvår. En synnerligen viljestark kvinna, där själva ödmjukheten riskerar att bli till ett krav. Heliga Birgitta, vårt enda helgon. Rimligen kan hon förlåta mig att jag tagit mig friheter och gjort några fria tolkningar utifrån översättningar av de latinska förlagorna.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]