I huset där jag bodde blev jag bekant med en herre ett par trappor ned. Han var öppen om sin tillvaro. Det jag minns är detta: ”Vi skildes. Jag glömde min bröllopsfrack. Sedan fick jag se den klädd på en fågelskrämma framför bärbuskarna i den radhusträdgård jag lämnat åt henne. Där stod jag i högtidsdräkt och viftade bort närgångna fåglar och hela hennes förflutna.”

Kring cirkusdirektör Bronetts grav (på Norra begravningsplatsen) svepte solen sitt gula tyg. Tårarna krympte miss Lucys trikåer, clownen kissade på sig av sorg. Trapetskonstnären Linda passerade i ett luftsprång mellan då och nu. Flämtningen från oss här nere lyfte hennes kjol över trädkronorna.