När myror anlägger vägar och stigar har vi alltid förutsatt att de samordnar arbetet. Hur skulle de annars klara av så komplicerade projekt? Men en ny studie visar att bladskärarmyror bygger kilometerlånga vägar – utan att kommunicera med varandra.

Bladskärarmyror finns i de tropiska och subtropiska delarna av Central- och Sydamerika.

De lever i enorma kolonier med upp till åtta miljoner individer. Det underjordiska boet omges av mindre bon som i vissa fall breder ut sig över en yta på 600 kvadratmeter.

Myrorna skär ut bitar av färska blad från träd och buskar och transporterar dem hem till boet längs speciella stigar, där det är möjligt att se tusentals myror som marscherar fram med vajande blad i käkarna.

Bladen tuggas sedan till en grötig massa som används som substrat för kolonins svampodling. Svampen, som inte lever någon annanstans än i bladskärarmyrornas bon, tjänar som föda för både larver och vuxna.

Det här systemet är beroende av ett stort nätverk av stigar och vägar. Genom dessa kan myrorna röra sig snabbt fram och tillbaka mellan boet och den omgivande djungeln. Stigarna markerar också hur långt kolonins territorium sträcker sig.

Hårt arbete

Problemet är att vägnätet kräver mycket arbete. Nya vägar måste anläggas och de gamla måste underhållas. Detta innebär ett ständigt slit med att plocka bort kvistar, löv och småstenar.

I genomsnitt röjer varje koloni av bladskärarmyror 2 730 meter vägar och stigar genom djungeln varje år.

Detta är ett herkuliskt arbete. Myrorna är bara en centimeter långa och måste jobba i timtal för att hålla vägarna i hyggligt skick. Ibland faller träd ned över deras stigar och då tvingas de anlägga tunnlar genom vegetationen. Ofta måste de också jämna till stigarna genom att bära bort jord och sand.

Det har allmänt antagits att myror som sysslar med megaprojekt av det här slaget, där tusentals individer arbetar tillsammans, kommunicerar med varandra för att koordinera arbetet.

Överraskande resultat

Enligt teorin lämnar varje myra efter sig ett spår av doftämnen, feromoner, med instruktioner till andra myror i kolonin.

Men att döma av den nya studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, stämmer inte detta.

Forskarna, som har letts av beteendeekologen Thomas Bochynek vid Northwestern University i USA, observerade kolonier både i naturen – i Costa Rica i Centralamerika – och i laboratorium.

Vad de fann var överraskande. Om den gängse teorin stämmer borde arbetstakten först minska då myrorna kommunicerar med varandra när de stött på ett hinder som måste avlägsnas. Sedan borde takten öka då alla som rekryterats hugger in för att gemensamt dra bort hindret. Slutligen, när jobbet är klart, borde takten minska dramatiskt.

Ingen kommunikation

Men så gick det inte till. Arbetstakten varierade aldrig som den borde göra om myrorna till och från kommunicerade med varandra. I stället upptäckte Bochynek och hans kollegor att myrorna avlägsnade hinder när de stötte på dem. De kallade aldrig på hjälp från andra myror och de samordnade aldrig arbetet.

Så skulle aldrig vi människor bete oss. Men myrorna får faktiskt arbetet gjort ändå. Stigarna rensas från allehanda löv, kvistar och andra växtdelar. Och kanske det hela går fortare än om de skulle ägna en del av tiden åt att "prata" med varandra.

Enligt forskarna är principen enkel. Om du inte behöver kommunicera – avstå. Du sparar energi och slipper tänka på vad du ska göra.

Det hela bygger med andra ord på att varje individ agerar för sig. På så vis kan jättelika byggprojekt slutföras utan att någon gjort upp någon plan och utan att arbetet samordnas. Det enda som behövs är en medfödd drift hos varje individ att rensa bort föremål när de stöter på dem.

(Roland Johansson/TT)