Jordens kända kobolt- eller litiumreserver skulle inte räcka till mer än en tredjedel av världens personbärande fordon med dagens batteriteknik. Att köra dem kräver mycket el och mineraler som är sällsynta.
Världens fordonsindustri hör till de mest noggrant mätta. Flera källor ger snarlika uppgifter. Elfordon kräver visserligen ungefär lika mycket material att tillverka som bensin- och dieselfordon, men att köra dem kräver stora och ökande mängder el. Att tillverka deras batterier kräver stora och ökande mängder dyra och sällsynta metaller och andra material.
Med reservation för möjliga misstag ser det för världens cirka 1,5 miljarder bilar ut som följer.
Enligt tillgänglig information krävs följande för ett 500 kg litiumjonbatteri:
Litium: 12 kg kräver utvinning ur 10 ton saltlake på stora ytor främst i Bolivia och Peru. Globala reserver minst 5 miljoner ton. Utvinning 0,5 miljoner ton per år. Skulle räcka minst 10 år.
Nickel: 30 kg kräver utvinning ur 2 ton malm. Globala reserver 300 miljoner ton. Årlig utvinning 2,5 miljoner ton. Skulle räcka 120 år.
Koppar: 100 kg kräver utvinning ur 12 ton malm. Globala reserver 2,5–3 miljarder ton. Årlig utvinning 20 miljoner ton. Skulle räcka 125–150 år.
Kobolt: 15 kg kräver utvinning ur 15 ton malm, främst i Kongo-Kinshasa. Globala reserver 7,6 miljoner ton. Utvinning 140 000 ton per år. Skulle räcka 54 år.
Mangan: 20 kg kan kräva runt 2 ton malm. Globala reserver 1,5 miljarder ton. Årlig utvinning 18 miljoner ton. Skulle räcka 80–100 år.
Grafit: 70 kg hittas ganska lätt i jordskorpan. Globala reserver 324 miljoner ton. Årlig utvinning ca 1 miljon ton. Skulle räcka 324 år.
Aluminium: 200 kg finns främst i bauxit i jordskorpan. Globala bauxiteserver 30 miljarder ton. Årlig produktion 142 miljoner ton. Skulle räcka 212 år.
För alla dessa råvaror hittas fortlöpande nya eller utvidgade fyndigheter liksom också andra material att ersätta och komplettera med. De tar inte slut men blir allt svårare och dyrare att utvinna.
Om alla världens 1,5 miljarder bilar skulle ha ett batteri på 0,5 ton var, skulle följande mängder behövas:
Aluminium: 300 miljoner ton = 10 procent av kända reserver.
Koppar: 150 miljoner ton = 5–6 procent av kända reserver.
Grafit: 105 miljoner ton = 0,2 promille av kända reserver.
Nickel: 45 miljoner ton = 15 procent av kända reserver.
Mangan: 30 miljoner ton = 2 procent av kända reserver.
Kobolt: 23 miljoner ton = tre gånger kända reserver
Litium: 18 miljoner ton = tre gånger kända reserver.
Jordens kända kobolt- eller litiumreserver skulle alltså inte räcka till mer än en tredjedel av världens personbärande fordon, om alla skulle drivas med dagens batteriteknik.
Litiumjonbatterier kostar på marknaden 1 200–1 500 kronor per kWh kapacitet. Ett 70 kWh batteri kostar alltså 84 000–105 000 kronor. För längre räckvidd används större batterier. Flertalet elbilsägare eller -köpare får räkna med runt 100 000 kronor eller mer för ett nytt batteri.
Flertalet elbilsägare eller -köpare får räkna med 100 000 kronor för ett nytt batteri.
Som jämförelse kostar en tom 50–60 liters bensin- eller dieseltank 4 000–6 000 kronor.
För elbilsbatterier kontrollerar Kina 50–90 procent av råvarumarknaden. För att alls komma i fråga som kund måste man troligen acceptera Kinas politiska och ekonomiska villkor – utan att minsta vapenskott har avfyrats.
Om vi inte hittar andra råvaruleverantörer. Sverige har egna fyndigheter för många råvaror. Nu annonserar LKAB stora reserver. Dags att bearbeta dem för att värna vårt oberoende!
Därtill kommer alla tyngre fordon för industri, byggverksamhet, jord- och skogsbruk, gruvdrift etcetera. De är större och tyngre och tillsammans nästan lika många som 1,5 miljarder personbilar. Det är mycket svårt att få reda på hur många, men de kräver rimligen betydligt mer energi och resurser per fordon och körsträcka.
Då får vi nog minst fördubbla den mängd el, material och resurser som skulle krävas om alla skulle drivas med el. Det blir rimligen helt omöjligt – åtminstone med känd teknik och kända resurser.
Tege Tornvall - Skribent och debattör
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
