Kliniska studier visar att det går att vända den nedåtgående alzheimerska spiralen. Initialt är sjukdomen en skyddande respons på tre processer i kroppen som leder till celldöd: inflammation, näringsbrist och toxiska substanser. Som ett gensvar på Pehr-Johan Fagers artikel i nr 32, lyfts Dale Bredesens nya forskning fram av professor emerita Anne Sofie Roald.
Den välrenommerade neurologen Dale Bredesen, med gedigen forskning om Alzheimers sjukdom bakom sig, sadlade om från forskning med målet att ta fram det enda mirakelpillret och införde i stället tanken på alzheimer som ett hus med 36 ”läckor” i taket som måste tätas för att människan ska kunna fungera normalt igen. Detta går emot det generella antagandet att alzheimer kan botas med ett enda piller, så som sjukvården i dag behandlar alzheimerpatienter och som inte alls fungerar, enligt Bredesen. Hans Recode-program (Reversing Cognitive Decline) är individuellt för varje person och bygger på noggrann testning av dessa 36 läckor. Med hjälp av kost, eventuella mediciner, kosttillskott, bra sömn och rörelse ska dessa läckor kunna ”tätas”.
I ljuset av Bredesens forskning läste jag Pehr-Johan Fagers artikel i Epoch Times nummer 32 med stort intresse. Han visar, liksom Bredesen, att det i dag inte finns något enskilt medel som botar Alzheimers sjukdom. Det nya läkemedlet Lecanemab, utvecklat av det svenska bolaget Bioarctic, som i dag framhålls med stor entusiasm, blir enligt Fager för dyrt för allmänt bruk. Han påpekar också att även om detta medel ger en liten förbättring jämfört med andra som används, är denna förbättring inte så stor att det legitimerar den enorma samhällskostnaden. Han anser att litium kan vara en lösning, men hävdar också att livsstil spelar en viktig roll i utvecklingen av sjukdomen.
Bredesen har nu för första gången visat med hjälp av kliniska studier att det går att vända den nedåtgående alzheimerska spiralen. Han visar att alzheimer i ett initialt skede är en skyddande respons på tre processer i kroppen som leder till celldöd: inflammation, näringsbrist eller brist på molekyler som stödjer en positiv utveckling av nervsynapserna, samt toxiska substanser.
Alois Alzheimer upptäckte 1906 ”plack” i hjärnan när han dissekerade en avliden alzheimerpatient. I dag vet man att detta ”plack” är ett protein och det har fått namnet amyloid-beta. En persons genuppsättning påverkar till stor del utvecklingen av Alzheimers sjukdom, men den goda nyheten är att även miljön generellt inne i kroppen kan påverka processen.
I en av sina böcker, Slutet för Alzheimer: Hur kan vi förebygga och motverka hjärnans nedbrytning (svensk översättning), visar Bredesen att det finns tre typer av alzheimer/demens, där en patient kan lida av en typ, eller en blandning av två eller tre av dessa typer. Utvecklingen av de två första typerna av alzheimer beror till stor del på generna. De som har en eller två uppsättningar av den så kallade alzheimergenen, APoE4, utvecklar oftast den inflammatoriska typen, alzheimer typ 1. Medan inflammation hos våra förfäder var nödvändig för att skydda mot de faror som fanns då, lever den moderna människan mycket längre och inflammationerna bildar i högre åldrar grunden för dagens välfärdssjukdomar, som hjärt/kärl-sjukdomar, artrit, cancer och Alzheimers sjukdom.
Genen APoE4 muterade för ett par hundra tusen år sedan till APoE3 och nu har de flesta två uppsättningar av denna muterade gen. De som har genvarianten APoE3 löper egentligen mycket liten risk att utveckla alzheimer, men den kan fortfarande medföra en risk under vissa omständigheter.
Alzheimers typ 2 beror på åldrande och/eller sjukdomstillstånd, och kan förekomma hos dem som har en eller två av APoE4, men även hos dem som bara har två uppsättningar av APoE3. Typ 2 börjar något senare än Typ 1 och de drabbade får inte inflammation som i den första varianten, utan hjärncellerna försvinner gradvis.
Typ 3 är den typ av alzheimer/demens som kommer som en konsekvens av för mycket toxiska substanser, som till exempel kvicksilver från amalgamfyllningar eller andra kemiska substanser som människor utsätts för och som kroppen inte klarar av att göra sig av med. Denna typ drabbar mest människor med APoE3-genen. Enligt Bredesen är det intressant nog alzheimer typ 1 som är den lättaste att behandla, medan typ 3 kan vara mer besvärlig om kroppen inte rensas från alla miljögifter.
Bredesen har utvecklat det som han kallar för ”kognoskopi”, en bred undersökning som ska ta hänsyn till alla de 36 ”läckorna” och som testar gener, inflammationer, infektioner, insulinresistens, toxiner, hormonbalans och sist men inte minst patientens homocysteinhalt. Varje patient har sin unika sammansättning av ”takläckor” och varje patient ska därför ha sin specifika behandling som skiljer sig från patient till patient. Bredesen har alltså en helhetssyn på människan, där han frågar ”varför” patienten drabbas i stället för det vanliga inom vården, att fastställa diagnosen eller fråga ”vad” patienten har drabbats av.
Bredesen, som var en traditionell forskare med flera hundra publikationer i vetenskapliga tidskrifter, lierade sig på 2000-talet med funktionsmedicinska läkare och forskare som lägger vikt vid kost och livsstil. Bredesen kombinerar sin forskning och sina medicinska undersökningar med ett kost- och livsstilsprogram, samt detoxprogram där han anser det nödvändigt.
Flera av Bredesens patienter som använder sig av hans Recode-program har ”fått sina liv tillbaka”, inte minst till glädje för deras närmaste, och även för samhället som då får färre kostnadskrävande långvårdspatienter att ta hand om. Recode bygger på utvärderingen av varje patients ”kognoskopi”. Därefter får varje patient ett program som är anpassat till de specifika provsvaren. I programmet ingår koständringar i funktionsmedicinsk anda. Han har lagt upp ett Ketoflex 12/3-program som går ut på att äta lite kolhydrater, mycket grönsaker, eventuellt lite kött eller fisk, hälsosamt fett, samt periodvis fasta med minst 12 timmars fasta per dag, och fasta minst 3 timmar innan sängdags. I dieten ingår eventuellt mediciner för till exempel balansering av hormoner, kosttillskott, samt livsstilsförändringar där fysisk träning, stressminskning och tillräckligt med sömn ingår.
Bredesen menar att alla borde göra ett gentest för att få veta sin egen risk för att utveckla alzheimer. Detta har ju tidigare varit en skrämmande tanke, då många inte ville veta om de var determinerade till att bli en alzheimerpatient på äldre dagar. Med kunskapen som Bredesen har gett oss blir emellertid ett gentest snarare en nyckel till att kunna leva ett längre och vaknare liv än en dom om att sluta som en grönsak på långvården. Bredesen menar också att alla över 45 år borde göra en ”kognoskopi” för att utvärdera sin status.
Det är inte bara ”alzheimergenen” som utgör en risk, utan livsstil och miljögifter kan också leda till demens. Bredesen visar att behandlingen med Recode har mest effekt om den börjar i ett tidigt skede av sjukdomsprocessen. Han har även infört ett Precode-program (Preventing Cognitive Decline) för dem som vill skydda sig mot att utveckla Alzheimers sjukdom eller demens. Genom ”kognoskopi” kan var och en utveckla sin egen personliga profil, helst i samarbete med en läkare. Problemet i Sverige och Skandinavien generellt, är att mycket få läkare skulle gå med på att göra en ”kognoskopi” då detta inte är något de lärt sig på medicinska institutioner runt om i landet. Det blir då lättare att ge ett piller som kanske tätar ett av takhålen och så bara godta att alzheimersymtomen inte kan vändas.
Det är inte bara ”alzheimergenen” som utgör en risk, utan livsstil och miljögifter kan också leda till demens.
Bredesens program ger hopp till många patienter och deras anhöriga. Programmet har också en uppenbar samhällsnytta där resultaten blir friskare äldre människor som inte behöver de vårdplatser som alla i dag pratar om kommer att belasta kommunernas ekonomi under lång tid framöver med en raskt ökande äldre befolkning.
Anne Sofie Roald - Professor emerita
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
