Hur vi i grunden ser på livet och på oss själva påverkar oss mer än vi tror. Har vi en bild av att livet mest ska bestå av lycka eller tänker vi att lidande är en grundläggande förutsättning?
Otur, oflyt, stress och dåligt samvete. Vissa dagar verkar ingenting fungera som det ska. På jobbet glömmer jag elevernas namn, plockar fram saker till fel grupper och på min planeringstid lyckas jag inte med något konstruktivt. Från och till hamnar jag i just det där otrevliga tillståndet där jag känner mig dålig. Dålig på mitt jobb, dålig i mitt skrivande, saker fungerar helt enkelt inte.
Allt detta är naturligtvis inte ett bevis på att jag är dålig. Det är ett bevis på att jag är människa, att jag är ofullkomlig. På samma sätt som jag är ofullkomlig med mängder av brister behöver jag ibland påminna mig om att andra är likadana. Att vi i våra brister alla är jämlikar.
