Att utrusta gamla människor som bor hemma med allehanda tekniska prylar som gpslarm, kameraövervakning och medicinpåminnelser via telefon kan låta praktiskt. Men är det så vi vill ha det när vi blir gamla? En ny avhandling visar att det finns både etiska och moraliska problem med den här typen av teknik.
Den så kallade välfärdstekniken är tänkt att ge äldre eller funktionsnedsatta personer hjälp, delaktighet och ökad trygghet i sitt dagliga liv.
Till välfärdstekniken hör hjälpmedel som ska öka tryggheten, såsom till exempel digitala trygghetslarm, nattlig kameratillsyn, appar i mobilen för kontakt med sjukvården, medicinpåminnare och gps-larm.
I avhandlingen från Linnéuniversitetet analyseras hur välfärdstekniken används och hur den i sin tur speglar samhällets syn på gamla människor och deras anhöriga.
Studierna visar bland annat att synen på den nya tekniken och anhörigas roll skiljer sig mycket åt beroende på om det är kommunala policydokument, lokalpolitiker med ansvar för omsorg, eller pensionärerna själva.
Det övergripande målet för omsorg via teknik är att undvika ökade vårdbehov hos äldre. Hälsa ses som ett medel för att uppnå målet och likaså den äldres eget ansvar.
Enligt Maria Nilsson som skrivit avhandlingen ser man på välfärdstekniken som ett medel som kan göra de äldre mer självständiga. Samtidigt ses hälsa och välmående inte som ett övergripande mål, vilket hon menar blir problematiskt.
– Det betyder att det är den äldre personens eget ansvar att vara fysiskt aktiv och hålla sig frisk. Den äldre ska, med hjälp av välfärdsteknik, kunna ta hand om sig själv för att bo kvar hemma och därmed minska sitt vårdbehov, säger hon.
Övervakning på distans, gaming och digitala tidsfördriv betraktades enligt avhandlingen som god vård, samtidigt som det saknades välfärdsteknik som möjliggjorde delaktighet och inflytande.
Anhöriga är väldigt viktiga för de flesta äldre. Men enligt Maria Nilsson har anhöriga mycket liten betydelse eller saknas helt i kommunernas policydokument. Och bland de intervjuade pensionärerna uttryckte en del att äldre som inte har några anhöriga ”är chanslösa”.
Hon menar att anhöriga står för majoriteten av all vård, hjälp och stöd som utförs i Sverige, samtidigt som de i princip är osynliga i policydokumenten.
Det finns ingen välfärdsteknik som ser de anhörigas roll som en aktiv del i omvårdnaden och omsorgen eller hälsan för äldre.
– Det går inte att lägga alla ägg i samma korg, den välfärdstekniska korgen. Jag önskar att politiker och beslutsfattare kunde höja blicken och fundera över vilka etiska och moraliska problem det finns kopplat till välfärdsteknik. De behöver problematisera användandet i stället för att se det som den enda lösningen, säger Nilsson.
