Vad ville 74 röststarka forskare och journalister åstadkomma när de i en debattartikel i DN hade fått nog av hot och hat i det offentliga samtalet? Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff. Men den före detta SVT-journalisten Joakim Lamotte blev inte inbjuden, trots att han blev attackerad av en vänsterledare för att han hade bett om en intervju.

I det offentliga samtalet finns en kär favorit på ständig repeat, och det är varningsropen om det offentliga samtalets allt hårdare tonläge. Yrkesgrupper vars roll ska vara att främja demokratin uppger sig utsatta för så mycket hat och hot att själva demokratin hotas om inte riksdag och regering ingriper. Genom åren har oräkneliga rapporter, enkätundersökningar, upprop, seminarier och tv-debatt­­er ägnats åt detta hat och hot, som varje gång påstås ha nått nya smärtgränser. Senast i raden var uppropet i DN den 22 september 2024, undertecknat av 74 namnkunniga profiler inom forskning och journalistik som fått nog av allt hat och hot de tvingats utstå för sina insatser i demokratins tjänst.

Knappt hann artikeln publi­ceras förrän en twitterstorm bröt ut, och den oinbjudna journalisten och opinionsbildaren Joakim Lamotte trendade på X. Bara ett par veckor tidigare hade han nämligen hamnat i hetluften när han enligt polisens förundersökning blivit nedslagen och rånad på sin utrustning av Palestinaaktivister för att han bett att få intervjua en förtroendevald vänsterledare om dennes kopplingar till den terrorklassade organisationen PFLP, som deltog i massakern i Israel den 7 oktober.

Vad än orsaken var till att Lamotte inte blev tillfrågad att underteckna DN-uppropet står det i alla fall klart att hotbilden som Robert Aschberg, Jens Liljestrand, Anna Hedenmo, Helle Klein, Jonna Sima och likasinnade skrev under kom från en helt annan politisk miljö än den där Lamotte blev fysiskt attackerad i sin journalistiska gärning. Sedan Lamotte övergav sitt jobb som avlönad SVT-journalist och valde att med hjälp av frivilliga donationer ge röst åt det folkliga missnöje som ofta associeras med ”brunhögern” blev han snart klassad som högerextrem swishhora och diskvalificerad som ”riktig” journalist.

De 74 signaturerna i DN:s brandfackla står däremot orubbade i sin självuppfattning som både ”riktiga” och viktiga, eftersom deras enligt uppgift numera hotade uppdrag går ut på att ”undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap”. Lyckligt ovetande om sin egen roll i det uppkomna samtals­klimathotet skriver de ”att det skett en betydande normförskjutning i Sverige under det senaste decenniet”.

Om jag förflyttar mig ett decennium bakåt minns jag mycket väl hur normerna förändrades. Jag minns att det var då det blev inne att ”våga vägra ta debatten” när inte alla debattdeltagare kom från samma politiska läger. Jag minns att det var då jag ville hjälpa ett par tonårstjejer på Medborgarplatsen som nyss rånats på sina mobiler att upprätta en polisanmälan, och svaret blev en skrämd viskning: ”Nej, det går inte, för det var en rom.”

Jag minns att det var då jag totalsabbade en fest där alla var rörande eniga om att Sverige hade både plats och råd att ge alla flyktingar asyl och jag frågade om även Sydsudans plågade folk var välkomna, och när svaret var ja undrade jag vad de själva var villiga att offra av sitt välstånd och sina materiella tillgångar, varpå de fräste till svar att det inte var de som skulle betala, det skulle rikingarna göra. Sen tog de sina märkesytterkläder och gick utan att säga hej, hem till sina bostadsrätter på Söder där de på behörigt avstånd kunde fortsätta ömma för hundratusentals nyanlända flyktingar och fya åt det inkrökta, främlingsfientliga vita slödder som fick leva med konsekvenserna av deras till intet förpliktande öppna hjärtan.

Att höja tonläget och rita upp den rätta lärans riktlinjer har varit den ”progressiva” medelklassens privilegium.

För sådan är den urbana medelklassens diskreta charm, den som Mustafa Panshiri och Jens Ganman beskrev i Expressen 2018: ”De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast den ekonomiskt trygga, och kulturellt homogena, medelklassen … Det är som en platonisk relation där man aldrig har träffat sin kärlekspartner och helst inte vill göra det heller. Man vill att det ska vara fint och romantiskt.”

Att höja tonläget, slå an grund­ackordet och rita upp den rätta lärans riktlinjer har varit den ”progressiva” medelklassens privilegium. Så har det varit ända sedan 68-vänstern tog sig ton och ockuperade kårhuset, kramade almarna i Kungsträdgården, producerade barnprogram om klasskamp, bodde i kollektiv där de om nätterna hivade rödtjut under rislampornas sken och frågade sig varför inte arbetarna organiserade sig för att införa proletariatets diktatur medan de själva ägnade dagarna åt högre studier och kvällarna åt att gräla om det klasslösa samhället. Varpå de styckade upp sina revir enligt ordförande Maos, Stalins, Lenins och Trotskijs doktriner tills de med examensbevisen i fickan lade sig i terapisoffan för att hämta kraft till den långa marschen genom institutionerna, som ledde till positioner varifrån de kunde utöva och verkställa den makt de från början så ivrigt velat störta.

I dag är det deras tronföljare som ömmar för samhällets utsatta, men sätter de egna barnen i skolor där ingen är utsatt. Som visar sin antirasism genom att glorifiera svarta gangsterrappare med sin våldsdyrkande machokultur, vulgära statusfetischer och ruttna kvinno­­syn. Som omvandlade ståndpunkter till fobier, gjorde tvånget att bära slöja till rätten att bära slöja, utnämnde HBTQI(+)-certifiering till varumärkeshöjande kvalitetsgaranti, trodde gängvåld kunde botas med gruppsamtal om machonormer och klimatfebern med flygskam och vindkraft.

Så nog har det skett en normför­skjutning det senaste decenniet. Normer som blivit riktlinjer, direktiv och beslut. Normer som kokats ihop av pisshumanistiskt önsketänkande om det goda samhällets utformning, vilka grupper det ska tyckas synd om och vilka behov som ska prioriteras med lagändringar och satsningar, vars följder en annan del av befolkningen måste betala priset för.

Dessa normer har legat som marsipanrosen på en tårta. Det går bra att äta en tårta utan marsipanros, men inte att äta en marsipanros utan tårta. Och det är tårtan som vanligt folk intresserar sig för. Marsipanrosen smakar ju inte ens gott.

Men de som utövat sin prestige för att göra sin normkritik till allmänt rättesnöre har fnyst föraktfullt åt vanligt folk som bryr sig mer om sin vardagliga tillvaro än om en skönklingande värdegrund. Och det är vanligt folk som får ta smällarna för gängkriminalitetens accelererande vapenvåld, välfärdsbrottslighetens miljardsvinn, Northvoltfiaskot, stigande elpriser och dyrare fordonsbränsle.

Vad ville då 74 röststarka forskare och journalister med tunga institutioner i ryggen åstadkomma när de försökte återupprätta ett världsfrånvänt normsystem som för ett decennium sedan satte tonen för det offentliga samtalet, och som nu mynnat ut i dagens verkliga hot mot demokratin? Reaktionerna de fick gav hur som helst ännu mer näring åt det hat de beklagade sig över. Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff som redan har synats alltför många gånger.

Ville de enbart skruva ner det hårda tonläget hade de lyckats bättre om de drog till med en ny kär favorit på ständig repeat: ”Vi såg det inte komma. Vi har varit naiva.”

Det hade åtminstone låtit trovärdigt.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: [email protected]