loading

New York Times förstasida den 15 februari. Foto: Samira Bouaou/Epoch Times
New York Times förstasida den 15 februari. Foto: Samira Bouaou/Epoch Times
Utrikes

Trump i ordkrig med New York Times efter påstådd rysskonspiration

Joshua Philipp - Epoch Times

Efter säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång har amerikanska liberala medier fått blodvittring på Trumps administration, som man anklagar för att konspirera med Ryssland. Men vad är det egentligen för bevis man för fram? Och hur ska man tolka läckorna från amerikansk underrättelsepersonal?

I en artikel på förstasidan den 15 februari hänvisar New York Times till fyra icke namngivna nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän för att ge en bild av att Donald Trump och medlemmar av hans presidentvalskampanj 2016 ”hade upprepade kontakter med högt uppsatta ryska underrättelseofficerare året innan valet”.

I artikeln medgavs att den information man hade inte visade på att Trumpkampanjen hade samarbetat med Ryssland; i stället försökte den måla upp bilden av en större skandal baserad på dessa uppgifter.

President Trump själv fördömde artikeln som ”falska nyheter” i en presskonferens den 16 februari, och sade att de enda två samtal han haft med Ryssland var två gratulationssamtal från President Putin – ett när han vunnit och ett i samband med att han svors in.

– Jag vänder mig inte mot nyheter som är dåliga för mig. Jag kan hantera sådant bättre än någon annan – så länge som de är sanna. Det är inte okej när de är falska, sade Trump.

Halvsanningar

Trump medgav att läckorna som New York Times tagit del av tycktes vara verkliga, men sade att han ansåg att det sätt som informationen presenterades på var falskt. Han tycks ha visst fog för den ståndpunkten.

I New York Times artikel står det att underrättelsetjänsten undersökte om Trumps kampanj hade samarbetat med den ryska regeringen för att påverka valet, men i det tredje stycket medges: ”De företrädare som intervjuats de senaste veckorna sade att de hittills inte sett några bevis på sådant samarbete”.

Det finns med andra ord inga kända bevis, ens inom underättelsekretsar, för att Ryssland samarbetat med Trumpkampanjen.

Likväl lägger New York Times i den nästan 1 300 ord långa artikeln fram gamla och omdebatterade bevis tillsammans med vad som förefaller vara halvsanningar i ett försök att hävda att det faktiskt förekommit samarbete.

Till exempel står det i artikeln att Trump under ett kampanjevent i somras sade att han hoppades att rysk underrättelsetjänst hade stulit Hillary Clintons mejl och att de skulle släppa dem.

Trump syftade på de 33 000 mejl som Clinton raderade från sin privata server, enligt uppgift efter att hon i mars 2015 fått en begäran från kongressen om att överlämna alla mejl som handlade om Libyen.

Om man sätter in Trumps kommentar i dess kontext så verkar den vara ett skämt och en attack på medierna för partiskhet, men de här kommentarerna spreds mycket, och har av många pro-Clinton-medier kommit att betraktas som en ren förfrågan till Ryssland.

Under sitt tal den 27 juli 2016 svarade Trump på anklagelser om att Ryssland låg bakom att mejl från Clintons kampanj släppts av Wikileaks. ”Ryssland har ingen respekt för vårt land”, sade Trump då, och tillade att om en utländsk regering faktiskt låg bakom läckorna så var det ”ett totalt tecken på brist på respekt för vårt land”.

Efter att reportrar fortsatte att fråga ut honom i ämnet under konferensen 2016, och anklagade Trump för att vara involverad med Ryssland och läckorna, sade Trump:

– Varför skulle jag ge mig in i något med Putin? Jag har inget med Putin att göra.

Han spekulerade sedan om varför reportrarna inte rapporterade om Clintons mejl, och sade:

– Ryssland, om ni lyssnar: jag hoppas att ni hittar de 30 000 saknade mejlen, jag tror att våra medier kommer att belöna er rikligt.

”En bluff”

Artikeln i New York Times hävdar att en rapport från amerikansk underrättelsetjänst som kom i januari ”kom till slutsatsen att den ryska regeringen hade blandat sig i valet delvis för att hjälpa Trump, men kommenterade inte huruvida några medlemmar av Trumps kampanj deltagit i detta arbete”.

Även detta är bara till hälften sant. Rapporten, som chefen för den nationella underrättelsen lämnade den 5 januari, gav sig ut för att vara en icke sekretessbelagd version av en ”strängt sekretessbelagd bedömning” som till största delen baserades på påståenden om att den ryska nyhetssajten RT rapporterade positivt om Trump.

Senare avslöjades att de ”strängt sekretessbelagda” elementen i rapporten till stor del byggde på 35 sidor lång dossier vars innehåll inte bekräftats, och som kom från en brittisk före detta MI6-agent, som numera driver ett privat säkerhetsföretag. Nyhetssajten BuzzFeed lade upp dossiern i sin helhet den 10 januari, och dess chefredaktör Ben Smith medgav till och med i ett offentligt PM att ”det finns starka skäl att tvivla på de här påståendena”.

Vid den tiden ifrågasatte även New York Times innehållet i dossiern, och den 10 januari skrev man att den innehöll ”användande av icke belagd information från anonyma källor, en metod som drivit en del av de så kallade falska nyheterna – alltså falska rykten som presenteras som legitim journalistik”.

I den senaste New York Times-artikeln tar man också åter upp anklagelserna om att Paul Manafort, som under en kort period var Trumps kampanjchef, hade kommunikation med Ryssland – något han fortfarande förnekar – och tillägger: ”Flera av Trumps medarbetare, såsom Manafort, har gjort affärer i Ryssland. Och det är inte ovanligt att amerikanska affärsmän kommer i kontakt med utländska underrättelseagenter, ibland utan att veta om det, i länder som Ryssland och Ukraina, där spionverksamheten ofta ligger djupt inbäddad i samhället.”

Rubriken och inledningen av artikeln ger intryck av en svepande anklagelse om samarbete med Ryssland, men artikelförfattarna medger att de tjänstemän de talat med ”inte avslöjat många detaljer”, nämligen varken vad som diskuterats i avlyssnade samtal eller hur många av personerna i Trumps innersta krets som faktiskt talat med ryssar.

Trump sade under presskonferensen den 16 februari att ”hela den här Rysslandsgrejen är en bluff”. Han ifrågasatte varför medierna spred vidare de här ryktena, trots att de inte behandlat Clinton på ett liknande sätt när det gällde hennes affärer med Ryssland.

Strax efter Trumps presskonferens gick CNBC ut och avfärdade påståendena om att Ryssland, innan man tog kontroll över ett företag vid namn Uranium One, gjort tre separata donationer till Clintonstiftelsen mellan 2009 och 2013, något som New York Times rapporterade om i april 2015. Bland annat skulle utrikesdepartementet ha godkänt det här avtalet när Clinton var utrikesminister. Det här avtalet ska ha gett Ryssland kontroll över 20 procent av USA:s uranreserver, rapporterade New York Times då.

Spioner på insidan

New York Times-artikeln, som hänvisar till läckt information från insiders, kan komma att öka spekulationerna om att en falang inom den amerikanska underrättelsetjänsten fortfarande är lojal mot Obama-administrationen, och att den samarbetar med vissa utvalda medier mot Trump.

Bloomberg skrev den 14 februari att nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång var att likna vid ”ett politiskt mord”.

Insiders i Vita huset sade till Washington Post att Flynn inte avslöjat allt det han diskuterat med Rysslands USA-ambassadör för vicepresident Mike Pence. Det samtalet ska ha ägt rum i slutet av december, och enligt uppgift berört amerikanska sanktioner mot Ryssland.

”Det är inte ens klarlagt att Flynn ljög”, står det i Bloomberg-artikeln. ”I sitt avskedsbrev skriver han att han inte avsiktligt utelämnat delar av sin konversation med ambassadör Sergej Kislyak när han återgav den för vicepresident Mike Pence.”

Bloomberg skriver att såväl Washington Post som New York Times medgett att utskriften från telefonsamtalet ”kan tolkas på olika sätt”.

Det finns ännu en komponent i den här historien, påpekar Bloomberg, nämligen att det är sällsynt att reportrar underrättas om statlig avlyssning av amerikanska medborgare, ”framför allt inte högt uppsatta amerikanska befattningshavare”.

”Tidigare har det ansetts skandalöst att högt uppsatta amerikanska befattningshavare ens krävt att få veta identiteten på amerikanska befattningshavare som avlyssnats av staten (normalt censureras de bort från underrättelserapporter).”

Bloomberg citerar republikanske kongressledamoten Devin Nunes, som är ordförande för representanthusets permanenta underrättelseutskott, och som säger att det här verkar vara ett mönster, och att ”det tycks försiggå ett väl orkestrerat försök att attackera Flynn och andra i administrationen”.

Politiskt motiverad kampanj?

Flynn-skandalen väcker nu frågor om vem som ligger bakom det som ser ut som en politiskt motiverad spionkampanj mot högt uppsatta personer i Trumps administration, och varför de ger den här informationen till media.

Julian Assange twittrade den 15 februari att ”En häpnadsväckande kamp om dominans utspelar sig mellan den valda amerikanska regeringen och underrättelsekretsarna som ser sig själva som ’den permanenta regeringen’.”

Trump bemötte frågorna om Flynns avgång under en gemensam presskonferens med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu den 15 februari med att ”Michael Flynn, General Flynn, är en underbar man. Jag tycker att han har behandlats väldigt, väldigt orättvist av medierna – som jag kallar de falska medierna – i många fall.”

– Det är brottsliga handlingar, och det har pågått länge, långt före min tid, tillade han.

Trump sade även att han gett justitiedepartementet i uppdrag att titta närmare på läckorna.

Enligt The Hill sade Trump till reportrar under ett möte med republikanska lagstiftare den 16 februari att ”vi ska hitta de som läckt, och de kommer att få betala ett högt pris”.

Mest lästa

Rekommenderat

loading

New York Times förstasida den 15 februari. Foto: Samira Bouaou/Epoch Times
New York Times förstasida den 15 februari. Foto: Samira Bouaou/Epoch Times
Utrikes

Trump i ordkrig med New York Times efter påstådd rysskonspiration

Joshua Philipp - Epoch Times

Efter säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång har amerikanska liberala medier fått blodvittring på Trumps administration, som man anklagar för att konspirera med Ryssland. Men vad är det egentligen för bevis man för fram? Och hur ska man tolka läckorna från amerikansk underrättelsepersonal?

I en artikel på förstasidan den 15 februari hänvisar New York Times till fyra icke namngivna nuvarande och tidigare amerikanska tjänstemän för att ge en bild av att Donald Trump och medlemmar av hans presidentvalskampanj 2016 ”hade upprepade kontakter med högt uppsatta ryska underrättelseofficerare året innan valet”.

I artikeln medgavs att den information man hade inte visade på att Trumpkampanjen hade samarbetat med Ryssland; i stället försökte den måla upp bilden av en större skandal baserad på dessa uppgifter.

President Trump själv fördömde artikeln som ”falska nyheter” i en presskonferens den 16 februari, och sade att de enda två samtal han haft med Ryssland var två gratulationssamtal från President Putin – ett när han vunnit och ett i samband med att han svors in.

– Jag vänder mig inte mot nyheter som är dåliga för mig. Jag kan hantera sådant bättre än någon annan – så länge som de är sanna. Det är inte okej när de är falska, sade Trump.

Halvsanningar

Trump medgav att läckorna som New York Times tagit del av tycktes vara verkliga, men sade att han ansåg att det sätt som informationen presenterades på var falskt. Han tycks ha visst fog för den ståndpunkten.

I New York Times artikel står det att underrättelsetjänsten undersökte om Trumps kampanj hade samarbetat med den ryska regeringen för att påverka valet, men i det tredje stycket medges: ”De företrädare som intervjuats de senaste veckorna sade att de hittills inte sett några bevis på sådant samarbete”.

Det finns med andra ord inga kända bevis, ens inom underättelsekretsar, för att Ryssland samarbetat med Trumpkampanjen.

Likväl lägger New York Times i den nästan 1 300 ord långa artikeln fram gamla och omdebatterade bevis tillsammans med vad som förefaller vara halvsanningar i ett försök att hävda att det faktiskt förekommit samarbete.

Till exempel står det i artikeln att Trump under ett kampanjevent i somras sade att han hoppades att rysk underrättelsetjänst hade stulit Hillary Clintons mejl och att de skulle släppa dem.

Trump syftade på de 33 000 mejl som Clinton raderade från sin privata server, enligt uppgift efter att hon i mars 2015 fått en begäran från kongressen om att överlämna alla mejl som handlade om Libyen.

Om man sätter in Trumps kommentar i dess kontext så verkar den vara ett skämt och en attack på medierna för partiskhet, men de här kommentarerna spreds mycket, och har av många pro-Clinton-medier kommit att betraktas som en ren förfrågan till Ryssland.

Under sitt tal den 27 juli 2016 svarade Trump på anklagelser om att Ryssland låg bakom att mejl från Clintons kampanj släppts av Wikileaks. ”Ryssland har ingen respekt för vårt land”, sade Trump då, och tillade att om en utländsk regering faktiskt låg bakom läckorna så var det ”ett totalt tecken på brist på respekt för vårt land”.

Efter att reportrar fortsatte att fråga ut honom i ämnet under konferensen 2016, och anklagade Trump för att vara involverad med Ryssland och läckorna, sade Trump:

– Varför skulle jag ge mig in i något med Putin? Jag har inget med Putin att göra.

Han spekulerade sedan om varför reportrarna inte rapporterade om Clintons mejl, och sade:

– Ryssland, om ni lyssnar: jag hoppas att ni hittar de 30 000 saknade mejlen, jag tror att våra medier kommer att belöna er rikligt.

”En bluff”

Artikeln i New York Times hävdar att en rapport från amerikansk underrättelsetjänst som kom i januari ”kom till slutsatsen att den ryska regeringen hade blandat sig i valet delvis för att hjälpa Trump, men kommenterade inte huruvida några medlemmar av Trumps kampanj deltagit i detta arbete”.

Även detta är bara till hälften sant. Rapporten, som chefen för den nationella underrättelsen lämnade den 5 januari, gav sig ut för att vara en icke sekretessbelagd version av en ”strängt sekretessbelagd bedömning” som till största delen baserades på påståenden om att den ryska nyhetssajten RT rapporterade positivt om Trump.

Senare avslöjades att de ”strängt sekretessbelagda” elementen i rapporten till stor del byggde på 35 sidor lång dossier vars innehåll inte bekräftats, och som kom från en brittisk före detta MI6-agent, som numera driver ett privat säkerhetsföretag. Nyhetssajten BuzzFeed lade upp dossiern i sin helhet den 10 januari, och dess chefredaktör Ben Smith medgav till och med i ett offentligt PM att ”det finns starka skäl att tvivla på de här påståendena”.

Vid den tiden ifrågasatte även New York Times innehållet i dossiern, och den 10 januari skrev man att den innehöll ”användande av icke belagd information från anonyma källor, en metod som drivit en del av de så kallade falska nyheterna – alltså falska rykten som presenteras som legitim journalistik”.

I den senaste New York Times-artikeln tar man också åter upp anklagelserna om att Paul Manafort, som under en kort period var Trumps kampanjchef, hade kommunikation med Ryssland – något han fortfarande förnekar – och tillägger: ”Flera av Trumps medarbetare, såsom Manafort, har gjort affärer i Ryssland. Och det är inte ovanligt att amerikanska affärsmän kommer i kontakt med utländska underrättelseagenter, ibland utan att veta om det, i länder som Ryssland och Ukraina, där spionverksamheten ofta ligger djupt inbäddad i samhället.”

Rubriken och inledningen av artikeln ger intryck av en svepande anklagelse om samarbete med Ryssland, men artikelförfattarna medger att de tjänstemän de talat med ”inte avslöjat många detaljer”, nämligen varken vad som diskuterats i avlyssnade samtal eller hur många av personerna i Trumps innersta krets som faktiskt talat med ryssar.

Trump sade under presskonferensen den 16 februari att ”hela den här Rysslandsgrejen är en bluff”. Han ifrågasatte varför medierna spred vidare de här ryktena, trots att de inte behandlat Clinton på ett liknande sätt när det gällde hennes affärer med Ryssland.

Strax efter Trumps presskonferens gick CNBC ut och avfärdade påståendena om att Ryssland, innan man tog kontroll över ett företag vid namn Uranium One, gjort tre separata donationer till Clintonstiftelsen mellan 2009 och 2013, något som New York Times rapporterade om i april 2015. Bland annat skulle utrikesdepartementet ha godkänt det här avtalet när Clinton var utrikesminister. Det här avtalet ska ha gett Ryssland kontroll över 20 procent av USA:s uranreserver, rapporterade New York Times då.

Spioner på insidan

New York Times-artikeln, som hänvisar till läckt information från insiders, kan komma att öka spekulationerna om att en falang inom den amerikanska underrättelsetjänsten fortfarande är lojal mot Obama-administrationen, och att den samarbetar med vissa utvalda medier mot Trump.

Bloomberg skrev den 14 februari att nationelle säkerhetsrådgivaren Michael Flynns avgång var att likna vid ”ett politiskt mord”.

Insiders i Vita huset sade till Washington Post att Flynn inte avslöjat allt det han diskuterat med Rysslands USA-ambassadör för vicepresident Mike Pence. Det samtalet ska ha ägt rum i slutet av december, och enligt uppgift berört amerikanska sanktioner mot Ryssland.

”Det är inte ens klarlagt att Flynn ljög”, står det i Bloomberg-artikeln. ”I sitt avskedsbrev skriver han att han inte avsiktligt utelämnat delar av sin konversation med ambassadör Sergej Kislyak när han återgav den för vicepresident Mike Pence.”

Bloomberg skriver att såväl Washington Post som New York Times medgett att utskriften från telefonsamtalet ”kan tolkas på olika sätt”.

Det finns ännu en komponent i den här historien, påpekar Bloomberg, nämligen att det är sällsynt att reportrar underrättas om statlig avlyssning av amerikanska medborgare, ”framför allt inte högt uppsatta amerikanska befattningshavare”.

”Tidigare har det ansetts skandalöst att högt uppsatta amerikanska befattningshavare ens krävt att få veta identiteten på amerikanska befattningshavare som avlyssnats av staten (normalt censureras de bort från underrättelserapporter).”

Bloomberg citerar republikanske kongressledamoten Devin Nunes, som är ordförande för representanthusets permanenta underrättelseutskott, och som säger att det här verkar vara ett mönster, och att ”det tycks försiggå ett väl orkestrerat försök att attackera Flynn och andra i administrationen”.

Politiskt motiverad kampanj?

Flynn-skandalen väcker nu frågor om vem som ligger bakom det som ser ut som en politiskt motiverad spionkampanj mot högt uppsatta personer i Trumps administration, och varför de ger den här informationen till media.

Julian Assange twittrade den 15 februari att ”En häpnadsväckande kamp om dominans utspelar sig mellan den valda amerikanska regeringen och underrättelsekretsarna som ser sig själva som ’den permanenta regeringen’.”

Trump bemötte frågorna om Flynns avgång under en gemensam presskonferens med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu den 15 februari med att ”Michael Flynn, General Flynn, är en underbar man. Jag tycker att han har behandlats väldigt, väldigt orättvist av medierna – som jag kallar de falska medierna – i många fall.”

– Det är brottsliga handlingar, och det har pågått länge, långt före min tid, tillade han.

Trump sade även att han gett justitiedepartementet i uppdrag att titta närmare på läckorna.

Enligt The Hill sade Trump till reportrar under ett möte med republikanska lagstiftare den 16 februari att ”vi ska hitta de som läckt, och de kommer att få betala ett högt pris”.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024