I Sverige är vi stolta och glada över att leva i en stat med ett demokratiskt styrelseskick, vilket innebär att landet ska styras efter folkets vilja och att regering och riksdag ska agera på öppet mandat efter medborgarnas val. Då är väl allt bra? Nej, dessvärre inte, och skälet är tidsbrist, skriver agronomekonomen Lena Hjelte.

Vi lever i en tidsålder som domineras av konsumtion – av varor och tjänster, av underhållning, av njutningsmedel, av resor, av naturresurser – allt som går att köpa. I massmedia förmedlas budskapet från politiker, näringsliv och trendsättare att det måste ske en tillväxt i ekonomin och pengarna måste vara i omlopp. För att kunna konsumera mer och bidra till den ökade tillväxten måste vi tjäna pengar, och det i en utsträckning så att det räcker till allt vi indoktrineras till att tro att vi behöver. Därför upprepas det som ett mantra att alla har rätt till ett heltidsarbete, vilket i dag för det mesta innebär åtta timmars arbetsdag plus lunch och kaffepaus och restid, det vill säga minst nio timmars hemmafrånvaro.

Genom det upprepade budskapet om rätten till heltidsarbete har detta blivit normen i samhället, och deltidsarbete eller timanställning anses som förnedrande, eftersom det leder till minskat konsumtionsutrymme. Mycket forskning till trots förleds vi att tro, genom det massmediala budskapet, att vi blir lyckligare genom ökad konsumtion.