Hur långt ska socialtjänsten få gå när det gäller att utestänga föräldrar från att träffa sina barn? Förvaltningsdomstolen ger socialen rätt i 99 procent av de ärenden som den mottar. Att barn omhändertas hävdar tjänstemännen är för barnens skull. Men de krossar familjerelationer, och det finns många exempel på hur fel det blir när staten tvångsvårdar barn, skriver Eva Schwarzvogel, mamma drabbad av LVU.
Det finns en lag som ger staten rätt att ta barn ifrån deras föräldrar. Anledningen kan vara faktiska förhållanden som missbruk eller våld i barnets närhet, men i alltför många fall är det bara rent tyckande från en enskild tjänsteman på socialtjänsten. Lagen heter Lagen om vård av unga, eller LVU. Socialtjänsten ansöker om tillstånd att få omhänderta barn i enlighet med LVU hos förvaltningsdomstolen som bifaller i 99 procent av ärendena.
Därefter händer det som socialtjänsten anser är barnets bästa. Det vill säga, socialtjänsten bestämmer vad som ska ske med barnet. Oftast blir barnen separerade från sina syskon och placerade i olika familjehem, och de tappar kontakten med varandra. Socialtjänsten är också noga med att minska eller helt ta bort kontakten med föräldrarna. Man säger att det är för barnets skull. Anledningen är att tvinga barnen att bli lojala med de nya vuxna som omger dem. Barnen anpassar sig till situationen för i annat fall blir det omplacering efter omplacering.
Det jag vill belysa här är hur långt socialtjänsten får lov att gå när det gäller att utestänga föräldrarna från sina barn. Genom LVU tar man ofta bort relationen mellan barnet och dess föräldrar. Man tar även bort barnens rätt till kontakt med sina äldre släktingar som mormor och farmor. Dessa är helt utan möjlighet att få träffa sina barnbarn om socialtjänsten nekar dem detta. Föräldrarna kan överklaga beslutet om umgängesbegränsning, men kommer inte att ha framgång i domstolen då socialtjänsten är en myndighet som står över alla tvivel. Föräldrar har förlorat redan innan överklagan är inlämnad och man får själv bekosta en advokat, vilket inte alltid är en ekonomisk möjlighet.
Det är radering av mamma och pappa och far- och morföräldrar som staten genom LVU ägnar sig åt.
Den som inte själv har drabbats av LVU kanske tror att allt blir bra för barnen när man krossar familjerelationer genom tvångsvård. Det förutsätter dock att anledningen till LVU är glasklar. Att socialen faktiskt lyfter ut barnet från en bevisat destruktiv tillvaro och placerar det i en kärleksfull och förstående miljö. Det socialen gärna vill glömma är att även om föräldrarna var grovt kriminella eller hade psykiska besvär är de ju fortfarande barnets föräldrar. De är anledningen till att just detta barn föddes, lever och andas. Statens uppgift ska inte vara – och får inte vara – att radera bort föräldrarna och den fundamentala betydelse föräldrarna har för ett enskilt barn.
Tyvärr är det just radering av mamma och pappa och far- och morföräldrar som svenska staten genom LVU ägnar sig åt via beslut i domstol. Någon kanske påpekar att man inte tar barn till LVU utan anledning. Nej, men av vilka anledningar tar man barnen, och vem bestämmer dem? Enbart socialtjänsten. Domstolen litar blint på att uppgifterna stämmer. Vem tar ansvar för att allt verkligen går rätt till?
Det är bara att se hur det har gått historiskt när staten gått in med tvångsmedel mot familjer eller grupper av människor i olika syften. Det finns ingen oberoende myndighet som granskar om barnen får det bättre i familjehemmet. Ingen uppföljning görs av en eller flera utomstående aktörer med kompetens inom till exempel barnpsykologi. Framför allt finns det ingen opartisk myndighet som tillrättavisar/ korrigerar socialtjänsten och ser till att regelverket följs. Ivo och JO är enbart rådgivande, och en möjlighet till klagomål utan reell makt. Enligt mig splittras familjer helt i onödan av socialtjänsten och barnen tappar bort sitt ursprung och sina känslomässiga band, som faktiskt är grundläggande för en människa, enligt all vetenskap.
Eva Schwarzvogel
Mamma drabbad av LVU 2020
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
