Tandläkare är bra att ha ibland, men det är synd att de måste finnas. Här följer några rader som friskt blandar mellan ångest och tacksamhet samt någon episod som nog framstår som tokrolig, så här många år efteråt.

Vi börjar när jag som liten gick ner i källaren på Magnus Stenbocksskolan, hemma i Helsingborg. ”Tannemagarn” väntade. Jag brukade alltid ha tre hål att laga på den tiden. Knivskarpt ser jag bilden framför mig. Den lilla ettriga ljusa borren och – ve och fasa – den stora svarta, den långsamma och bullriga, som hängde i taket. I min fantasi drevs den med tjocka linor som dinglade i luften, men det var väl bara upphängningsanordningen.

Inget glatt prat från tandläkarens sida, för att lindra min rädsla, utan pang på rödbetan. En halvtimme senare, efter krafsningar, borrande och amalgamets ifyllande, fick man välja något bokmärke (ängel, kattunge eller hundvalp, vill jag minnas), men den trösten var knapp. Snabbt uppför trappan, ut i friska luften och plötsligt längtade man efter klassrummets trygga lektioner.