I en debattartikel förra året i SvD lovade representanter för Tidöpartierna att strandskyddet skulle reformeras eftersom detaljregleringar inskränker människors liv och upplevs som bisarra. Det måste gå att kombinera allemansrätten med fastighetsägarnas rätt till ett privatliv, skriver Bengt Holmgren och Leif V Erixell.
Det är viktigt att det finns natur tillgänglig för allmänheten som inkluderar stränder för bad och rekreation. Men hur säkerställer man det på ett rätt och riktigt sätt? Och hur kommer det sig att det blev som det blev? När det blev aktuellt att införa lag om semester tillsattes en fritidsutredning i slutet av 1930-talet för att klara ut var allmänheten skulle kunna tillbringa sin fritid. Sverige hade och har stora skogar och nästan oändligt mycket stränder, med sin mycket långa kust och ett överflöd av sjöar, öar och vattendrag. Nu skulle naturen tas i bruk av de semesterlediga arbetarna.
Sagt och gjort. Under tidigt femtiotal infördes en rätt att färdas över och vistas på annans mark och vatten, förutsatt att man inte störde eller förstörde, vilket man kallade ”alle mans rätt”. Att allemansrätten skulle vara urgammal i den betydelsen den har i dag är således en myt. Inget annat europeiskt land har heller så långtgående inskränkningar i äganderätten till enskild mark som Sverige. Ordet funktionssocialism kommer lätt i tankarna, det vill säga: ägandet blir närmast en chimär eftersom statliga och andra regleringar kringskär ägarens möjligheter att disponera sin egendom, på samma sätt som om marken vore ägd av staten.
Den nuvarande tolkningen av allemansrätten innebär att allmänheten skulle ges tillgång till alla stränder, vilket i praktiken innebär en ren konfiskation av de viktigaste delarna av äganderätten på fastigheters strandnära mark, vilket i nuläget är 100 och ofta 300 meter från strand. Här har man beslutat att fastighetsägaren inget får göra. Det handlar om mycket stora arealer. Från att handla om att inte störa eller förstöra för fastighetsägaren har det övergått till att fastighetsägaren inte får störa allmänheten när den tar hans mark i anspråk.
Tillgången på stränder för allmänt bruk är mycket stor. Det har sedan lång tid tillbaka, långt före fritidsutredningen, säkerställts.
De som föredrar det ”fasta” friluftslivet, det vill säga den egna stugan, får finna sig i ”att få sitt liv inskränkt på grund av detaljregleringar som för de allra flesta ofta upplevs som bisarra” och inte längre kunna njuta av hemfrid utan förväntas acceptera att folk rör sig inpå husknuten. Hur kan ett civiliserat land acceptera detta?
I en ledare i SvD den 4 juli görs påståendet: Någon form av skydd behövs naturligtvis. ”Ett avskaffande av strandskyddet i tätbebyggda delar av landet skulle kunna leda till att vattnet blev otillgängligt för allmänheten.”
Detta är dock helt fel. Tillgången på stränder för allmänt bruk är mycket stor. Det har sedan lång tid tillbaka, långt före fritidsutredningen, säkerställts – i samband med avstyckningar och uppförandet av detaljplaner – att mark inklusive stränder och badmöjligheter avsätts för allmänt bruk. Det kan givetvis finnas anledning för myndigheter att komplettera tillgången till rekreationsområden, i så fall genom förvärv. Att utöver detta förbjuda fastighetsägare att för egen del nyttja sin mark för att allmänheten skall ha företräde till alla stränder, handlar om något helt annat än att säkra badmöjligheter för allmänheten. Att inte få uppföra en byggnad på en för ändamålet avstyckad tomt, gör den i stort sett värdelös för ägaren. Inte för staten dock, som fortsätter att håva in fastighetsskatt som dessutom är mycket högre då fastigheten är obebyggd.
Rätten till ostört privatliv och hemfrid måste värnas. Allmänheten ska ha rätt att röra sig i naturen, vare sig den är ägd av enskilda personer, företag eller av stat och kommuner, så länge man inte stör ägaren och dennes hemfrid eller förstör naturen. Hemfridszonen (finns inte som begrepp i lagstiftningen) är det avstånd på minst 60–70 meter som allmänheten ansetts böra hålla från bebyggelsemiljön. I dagens rättspraxis ser vi exempel på så lite som tio meter!
En preskriptionstid måste införas. Preskription för brott mot strandskyddet saknas. Därmed jämställs dessa brott i detta avseende med mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord samt terroristbrott, där preskriptionen togs bort 2010. Rimligt?
Strandskyddet, i den form det nu har, måste avvecklas. Den ordning vi redan har, att mark avsätts för gemensam användning i samband med avstyckningar och detaljplaner, är i de allra flesta fall fullt tillräckligt. Att på den fastighet man själv äger få ha ett boningshus, en sjöbod/bastu/brygga vid sin strand och åtnjuta hemfrid/ostört privatliv samt slippa de restriktioner som nu tillämpas för strandnära mark, borde vara en självklar mänsklig rättighet – som det för övrigt är i de flesta västeuropeiska länder som inte haft ett så starkt inflytande av vänsterideologi som Sverige har haft.
Nämnda missförhållanden borde en ny frihetlig regering rimligen adressera. Vi undrar vad regeringen väntar på.
Bengt Holmgren
Ordförande i Nätverket Rätt Strandskydd
Leif V Erixell
Ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
