Statsåklagaren utreder inte Stockholms landshövding Anna Kinberg Batras rekrytering av kompisar och hänvisar till att fallet är ”luddigt”. Betyder det att vi har en landshövding och en statsåklagare som inte kan tolka Arbetsförordningen? Det är en simpel lag att förstå, men det här kan vara en pusselbit till att Sverige chanserat till laglöst land, skriver Sanna Klarén.
Jag vet inte vad statsåklagaren har för nivå på sitt engagemang eftersom han beskriver något som ”luddigt” och sedan bara lägger ner ett ärende som är viktigt för Sverige och alla oss som bor här. Det här är ett ärende som visar vägen för vad som är tillåtet för andra chefer i ett anställningsförfarande.
När nu Sverige klättrat upp som det land i Norden som har mest korruption behövs verkligen tydlighet i hur våra myndigheter sköts. Det betyder att statsåklagaren inte utreder frågan på ett sätt som man kan förvänta sig av en statsåklagare. Jag önskar att han visade lite mer omsorg om Sveriges framtid. Vi bör fråga oss varför han väljer att gå den enkla vägen.
Gemene man har oftast uppfattningen att alla tjänster inom myndigheter ska annonseras ut, vilket också är en riktig tolkning av lagen. Det har ju inte bara med anställningsförordningen 1994:373 att göra, utan allas rätt till att få information om en offentlig tjänst. Det är inte alls ”luddigt” som statsåklagaren skriver om man läser gällande paragrafer:
4 § Vid anställning skall myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål.
Allmänt, som jag tidigare nämnt, är att de flesta förväntar sig att en tjänst ska utannonseras på sedvanligt vis. Det går inte att försvara att man som medborgare ska ta tåget från Luleå, Övertorneå eller Ystad upp till Stockholm för att se om ens egen vision om arbete på länsstyrelsen kanske hänger som en lapp på anslagstavlan i länsstyrelsens reception. Det överensstämmer inte med något som skildras i anställningsförordningens paragrafer.
Det är tänkbart att en annan lag inom området skulle kunna tänkas övertrumfa anställningsförordningen, men mig veterligen finns ingen sådan föreskrift som talar emot den. Förfarandet vid privata anställningar ger arbetsgivaren som utgångspunkt en möjlighet att själv välja vem den vill anställa.
Det finns inte något krav på att arbetsgivaren måste annonsera ut en ny tjänst när det gäller arbeten inom den privata sektorn. Med hänsyn till arbetsgivarens frihet i att själv kunna välja vem arbetsgivaren vill anställa är det arbetsgivaren som har den avgörande rösten i frågan om utannonsering av en tjänst ska ske eller inte.
Att sätta upp en lapp på en anslagstavla måste ses som ett medvetet sätt att kringgå reglerna.
För arbeten inom den offentliga sektorn finns däremot uttryckliga krav på att arbetsgivaren är skyldig att utlysa tjänster så att alla som är intresserade av dem kan söka dem, enligt anställningsförordningen:
6 § En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämpligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid.
Sjätte paragrafen kan inte tolkas på något annat sätt än att en tjänst inom det offentliga ska göras synlig för allmänheten. Vilka som är intresserade i en hel befolkningsgrupp kan man inte ha någon aning om utan att befolkningsgruppen känner till att det finns en ledig tjänst.
Att sätta upp en lapp på en anslagstavla måste ses som ett medvetet sätt att kringgå reglerna genom att sedan hävda att vem som helst kan se denna lapp. Alla och envar förstår väl att den möjligheten inte finns för alla dem som skulle kunna vara aktuella för tjänsten.
Jag är ganska säker på att det finns många i Sverige med liknande meriter. Möjligt är att Batra och statsåklagaren förväxlat sjätte och sjunde paragrafen i anställningsförordningen, för som synes nedan är det när anställning inträtt som det ska informeras på anslagstavlan:
7 § Information om myndighetens beslut om anställning skall lämnas på myndighetens anslagstavla.
Betyder det då att vi har en landshövding och en Statsåklagare som inte kan tolka den simplaste lag?
Denna fråga kanske kan tyckas enkel, men det är en stor pusselbit till hur Sverige har chanserat till ett laglöst land för det offentliga och för de kriminella – alla däremellan får bara stå ut.
Sanna Klarén
Master i socialt arbete inriktning barnkonventionen
