I dag kan vem som helst uppleva sig hotad av vad som helst. Nu föreslår en statlig utredning bland annat skärpta straff för våld eller hot mot tjänstemän och att namnen på beslutsansvariga får vara anonyma. Är ett samhälle tryggare om vi låter vissa utvalda gruppers subjektiva upplevelser av kön, makt och hot bli politisk verklighet, skriver författaren och journalisten Unni Drougge.

Faktaresistens förekommer i beslutsunderlag för betydande lagändringar, där kraven på saklighet borde vara som störst. Men i dag har objektivitetskrav och kalla fakta fått ge vika för känslor och subjektiva uppfattningar. Nyhetsvinklar, myndighetsbeslut, regerings­direktiv och lagstiftning färgas av känslobaserade upplevelser.

Känslan av otrygghet och rädsla inför utmålade hot har blivit en kungsväg för olika intressegruppers krav på särskilda åtgärder. Och för att understryka farans allvar höjs ofta varningsrop om att även demokratin ligger i farans riktning. Hur ska vi då veta vad som är sant? Eller är sanningen ens intressant?

Två nya lagförslag som bägge grundar sig på subjektiva upplevelser ligger nu på beslutsfattarnas bord. Det ena gäller en ny könstillhörighetslagstiftning som ska klubbas igenom redan den 16 april, där upplevt kön fått bli verkligare än verkligt kön och därför måste kunna ändras till juridiskt kön.

Det andra har just varit ute på remiss och gäller upplevd utsatthet hos offentliganställda, vilket också gjorts verkligare än den verklighet som stöds av forskning.

Könstillhörighetslagen, som ska ge alla från 16-års ålder rätt att välja sitt juridiska kön, har väckt stormig debatt, men betänkandet om ”åtgärder för att minska offentliganställdas utsatthet” (SOU 2024:1) tycks glida igenom utan motstånd.

Efter uppståndelsen kring LVU-kampanjens världs­virala hatpropaganda mot svensk socialtjänst hösten 2022 har total konsensus rått om att tjänstemän måste få starkare skydd mot hot och påtryckningar, inte bara för att värna deras intressen utan också för att skydda vårt demokratiska statsskick.

I en debatt om återinförandet av tjänstemannaansvaret (P1 Morgon den 13 februari 2024) hävdade TCO-ordföranden Therese Svanström att en nationell strategi för att motverka hat och hot mot tjänstemän var viktigare än att motverka den växande korruptionen inom offentlig förvaltning, med systemhotande infiltration som bedrivs av organiserad brottslighet, vilket varit ett bärande argument hos de aktörer som förordar tjänstemanna­ansvar, däribland Transparency International.

De kriminalpolitiska åtgärder som nu lagts fram för att stärka de offentliganställdas trygghet går i huvudsak ut på att skärpa straffen för våld eller hot mot tjänsteman, att införa en ny lagparagraf om föro­lämpning mot tjänsteman och att namnen på beslutsansvariga ska få anonymiseras.

Grundtesen bakom lagförslagen presenterades den 11 januari i år, då John Ahlberk, generaldirektör för Statens haverikommission, som lett utredningen, deklarerade att utsattheten för offentliganställda ”tveklöst” har ökat.

Denna ökning finns det dock inget stöd för, vilket för övrigt också står att läsa i den offentliga utredningen som tillkännager att ”hot och våld mot offentliganställda verkar ha ökat på senare tid”, men att ”den upplevda ökningen av offentliganställdas utsatthet inte fullt ut går att verifiera i statistiken, i form av ökat antal incidentrapporter eller polisanmälningar”.

Detsamma kom Gustav Grut, universitetsadjunkt i kriminologi, fram till 2019 efter en noggrann genomgång av Brå:s officiella kriminalstatistik, domslut gällande våld eller hot mot tjänsteman från Sveriges tingsrätter 2013 och 2018 samt resultaten från en studie av domar gällande våld mot tjänste­­man i Sverige från år 1975. En ökning av anmälningar hade skett mellan 1975 och 2010.

Men från och med 2011 har anmälningarna om våld mot tjänsteman rentav minskat, medan anmälningar gällande hot mot tjänsteman legat på stabil nivå. Detta bekräftas också i en undersökning för Polisförbun­­det från 2021, som tas upp i den statliga utredningen, där ”polisers angivna utsatthet för hot, våld och annan otillbörlig påverkan låg kvar på samma nivå som tidigare”.

Däremot är det givet att våldsbrottens brutalisering återspeglas i ett grövre våld mot poliser, kriminalvårdare och yrkesgrupper som vistas i dokumenterat farliga miljöer bland individer med stort våldskapital, och att det i sig medför en större rädsla för att utsättas. Men i den upplevda utsatthetens namn tycks samma vikt läggas vid farhågan att ”bli uthängd och ifrågasatt på internet”, vilket uppges av tjänstemän inom sektorer där fysiskt våld knappast förekommer.

Med upplevelsen som gränssnitt kan subjektiva data passera fritt, och lagar kan improviseras fram utan hänsyn till vedertagen forskningsmetodik och utan definitioner av begreppsanvändningen. Om hat räknas som indirekt hot, kanske hot kan räknas som våld. Subjektivt sett.

För det är reaktionerna som räknas. Ju starkare reaktioner, desto allvarligare situationer. Så legitimerades exempelvis de offentliga koranbränningarnas våldsamma efterspel. Med den reaktiva affekten som måttstock kan man slå en hel värld med häpnad.

Men genomslaget för upplevelsen som bevisvärde kom tidigare, när identitetspolitiken hamrade sig in i samhällsdebatten med krav på trygga rum, triggervarningar och tolkningsföreträde utifrån egna levda erfarenheter.

Idéerna är i sin tur handplockade ur poststrukturalistiska och postmodernistiska teoribyggen från sent 1900-tal, som så småningom gick på export från den franska intellektuella eliten till Amerika, där de utsmycka­des med postkolonialism för att så småningom vinna terräng i vårt svenska språkbruk och introducera begrepp som vithetsprivilegier, rasifiering, cis, transinkludering, kulturell appropiering, intersektionalitet och så vidare, åtföljda av nya skällsord med ändelsen ”fob”.

Det var de utsatta minoriteternas tur att tala, alla andra skulle hålla käften och bara lyssna.

Och hut gick hem, ända upp till högsta ort, varpå de hashtaggade korstågen fick fri lejd in i värmestugan och värdegrunden. De argaste minoritetsföreträdarna sitter nu uppflugna på sina papegojpinnar i den offentliga maktens trygga rum där de får betalt via skattemedel för att fortsätta vifta med sina tyckonomiska tillhyggen.

För att kvala in i de upplevda hotens föreställningsvärld räcker det med en facebookgrupp för de närmast sörjande.

Och nu har vi kommit dithän att vem som helst kan uppleva sig hotad av vem som helst och av vad som helst. Så kan också de högsta hönsen i Sveriges största politiska parti uppleva en privatpersons opinionsdrivande youtubekanal som en smutskastningskampanj, för att bara nämna ett av de mer omsusade exemplen.

Men för att kvala in i de upplevda hotens föreställningsvärld kan det räcka att ha en facebookgrupp för de närmast sörjande. Så blev det för en privatperson i en mindre ort som drev en facebookgrupp där dryga tusentalet medlemmar diskuterade djurskyddsfrågor, och där hat- och hotretorik var otillåtet.

I ett SVT-reportage pekades personen senare ut som delaktig i en subversiv rörelse med syftet att göra länsstyrelsens djurskyddshandläggare så otrygga att de inte skulle våga fullgöra sina tillsynskontroller. När den utpekade personen anmälde inslaget till Medieombudsmannen (MO) för avsevärd publicitetsskada svarade MO att det måste personen tåla i egenskap av moderator för en facebookgrupp.

En av alla miljoner facebooksidor med en förhållandevis blygsam skara medlemmar är tydligen också att betrakta som en maktfaktor. För det är inte bara de definierbara hoten som upplösts, utan även den definierbara makten.

Och nu när självskattningar om upplevda, opreciserade hot blivit hårdvaluta som kan växlas in mot sympatiyttringar och stödinsatser pågår en maktkamp om att få äga offertiteln.

Då vill man ju gärna veta vem som har makten att utse vilka upplevelser som gör vissa grupper särskilt skyddsvärda medan upplevda erfarenheter från annat håll blir kategoriskt underkända. Så blev exempelvis samtliga personliga vittnesmål om rättsosäkra LVU-utredningar som kom fram i den svenska protestvågen avfärdade på rak arm som del i en Sverigefientlig desinformationskampanj.

Om meningen är att skapa ett tryggare samhälle genom att låta vissa utvalda gruppers subjektiva upplevelser av kön, makt, hot och utsatthet bli politisk verklighet – var ska då de andra som inte delar denna verklighetsbild våga dela sina egna erfarenheter när rädslan bland tjänstemän för att ”bli uthängda och ifrågasatta på internet” blivit lag?

Ja, hur mycket upplevd utsatthet ska Sverige egentligen tåla?

Unni Drougge
Författare och journalist