FN har ett demokratiproblem. Staterna med fungerande demokrati är numera i minoritet, och alltför ofta agerar FN i strid med deras intressen. Dess ledning, med den socialistiske Guterres i spetsen, borde därför ägna tid och kraft åt att försvara och upprätthålla Deklarationen för mänskliga rättigheter, skriver före detta stabsofficer Bertil Malmberg.
FN och inte minst dess Allmänna deklaration om mänskliga rättigheter (UDHR), nedan Deklarationen, framhålls oftast i positiva termer i offentligheten. Man tar närmast för givet att det är ett dokument och en ordning som är vida respekterad över hela världen.
Så är emellertid alls inte fallet, vilket skall visas nedan. Liksom när det gäller lagar och föreskrifter finns det skäl att granska premisserna och förarbetena.
FN tillsatte år 1947 en särskild kommitté med Eleanor Roosevelt som ordförande och med uppgift att utarbeta förslag till Deklarationen. De demokratiska staternas representanter blev i allt väsentligt eniga om innehållet, med undantag för den brittiska delegationen, som i anslutning till omröstningen ansåg att det föreslagna dokumentet hade moraliska skyldigheter men saknade juridisk kraft.
Saudiarabien avstod från att rösta, vilket föranleddes i första hand av två av deklarationens artiklar: artikel 18, som säger att var och en har rätt att ”byta religion eller tro”, och artikel 16, om lika rättigheter till äktenskap. De sex kommunistiska nationerna motiverade sina nedlagda röster med att deklarationen inte gick tillräckligt långt för att fördöma fascism och nationalsocialism.
Vid tidpunkten för att Deklarationen skulle godkännas av generalförsamlingen 1948 sade Eleanor Roosevelt: ”När vi i dag godkänner förklaringen är det av största vikt att vi tydligt har dokumentets grundläggande karaktär i åtanke. Det är inte ett fördrag; det är inte ett internationellt avtal. Det är inte, och utger sig inte för att vara, ett uttalande gällande lag eller juridisk skyldighet. Det är en förklaring om grundläggande principer för mänskliga rättigheter och friheter, som ska stämplas med generalförsamlingens godkännande genom formell omröstning av dess medlemmar, och att tjäna som en gemensam standard för prestation för alla folk i alla nationer.”
Deklarationen är på intet sätt bindande för medlemsstaterna.
Innehållet är varken allmänt eller universellt. Den har snarare varit direkt kontraproduktiv och alltför ofta använts mot de demokratiska staterna. Eftersom Deklarationen de facto är framröstad av Generalförsamlingen kan mindre nogräknade stater hänvisa till den när det passar deras syften, samtidigt som de helt kan bortse från den i andra frågor eftersom de inte anslutit sig till den. Sverige och Europas demokratier har tyvärr aningslöst och utan konsekvensanalys svalt Deklarationen med krok, sänke och flöte. Detta har lett till att man genom åren fattat ett stort antal allt annat än välgrundade beslut, vilka fått – och får – förödande konsekvenser för dess medborgare.
Till saken hör att vid omröstningen om Deklarationen var en majoritet av medlemmarna i FN demokratier. Så är inte längre fallet. En majoritet av medlemmarna är i dag icke-demokratiska eller rentav totalitära, med OIC (Organisation of Islamic Cooperation) som det enskilt största röstblocket. OIC hävdar i Kairodeklarationen (CDHRI) att alla mänskliga rättigheter ska underställas och tolkas enligt sharia. Detta är ett av tyvärr många exempel på att Deklarationen och dess syften aktivt motarbetas av många av FN:s medlemmar.
Ett annat slående exempel är följande:
År 2006 sjösattes under FN:s generalförsamling en ny organisation för mänskliga rättigheter inom FN, nämligen UNHRC eller FN:s råd för mänskliga rättigheter. Samtidigt invaldes den första omgången ledamöter i rådet, däribland ett antal representanter för islamiska och andra diktaturstater. Det är som att sätta bocken som trädgårdsmästare.
Den kände svenske diplomaten Jan Eliasson var då ordförande i Generalförsamlingen. Han råkar även vara min kurskamrat från Sjökrigsskolan. Jag skrev ett brev till honom som ordförande i Generalförsamlingen, men fick inget svar. Något år senare lämnade jag över en kopia av brevet till honom då vi sågs i Stockholm. Vid ett senare tillfälle sade jag till honom att ”Du offrade de mänskliga rättigheterna på diplomatins altare”.
FN satsar alltså på att underminera de länder som står för huvuddelen av dess finansiering.
FN har i många år stillatigande accepterat CDHRI och låtit OIC:s representanter vara medlemmar i UNHRC och andra styrande organ inom FN. Organisationen kan alltså inte ens försvara sin egen främsta deklaration om mänskliga rättigheter. Detta visar att FN i dag tyvärr är en genomkorrupt organisation dominerad av allt annat än demokratiska stater. Staterna med fungerande demokrati är numera tyvärr en liten minoritet. Detta visar sig även i att FN alltför ofta agerar i strid med de demokratiska ländernas intressen.
Samtidigt är det så att demokratiska stater genom OEDD-DAC och EU står för huvuddelen av finansieringen av FN. De demokratiska länderna finansierar således en organisation som på många sätt motarbetar deras intressen. Här är det berättigat att tala om ”nyttiga idioter”.
Deklarationen måste, trots sina uppenbara brister, ses som något av en portalparagraf inom FN. Organisationen och dess ledning med dess socialistiske nickedocka Guterres i spetsen borde därför ägna tid och kraft åt att försvara och upprätthålla den. Så är tyvärr inte fallet. I stället ägnar man stor tid och kraft åt att driva en ickefråga, nämligen ”Klimatkrisen” för vilken det helt saknas vetenskapliga belägg.
FN satsar alltså på att underminera de länder som står för huvuddelen av dess finansiering. Det är som att såga av den gren man sitter på. Men fröna till det fundamentala misslyckandet med Deklarationen låg redan på förkultivering på röstningen 1948.
Bertil Malmberg
F.d. ubåtsofficer och stabsofficer inom marinen, företagsledare
