En vetenskaplig rapport kring uppdateringen av regler kring hushållning av djur som hobby aktualiserar frågor kring byråkrati och vetenskap. Är all forskning nödvändig? Var vore vi utan alla rapporter och direktiv?

Bombarderar man ett barn med direktiv och tillrättavisningar vet det snart inte vad det ska göra av sig självt. Barnet förmår inte ta något eget beslut, för det har vant sig med att följa vad omgivningen önskar och kräver av det. Detta torde gälla även för vuxna, i synnerhet om de vuxit upp i en sådan atmosfär av pekpinnar, öppna eller mer indirekta. Här finns alla möjliga tekniker att tillgå, från öppen skuldbeläggning till passiva härskartekniker, och gemensamt för dem alltihop är att de faller tillbaka på det känslomässiga; även till synes sakliga och vetenskapligt formulerade påståenden faller tillbaka på känsloargument, explicita eller ej.

Häromkvällen läste jag en 230 sidor lång rapport producerad av tio (varav åtta kvinnor) professorer och andra sakkunniga. Tillsammans med en expertgrupp bestående av ett tiotal likaledes sakkunniga föreslås uppdateringar av bestämmelser och regelverk kring hållande av sällskapsdjur. På uppdrag av jordbruksdepartementet har yttrandet producerats med ett ”uppdaterat vetenskapligt underlag”. Rapporter som denna beställs på alla områden och på alla nivåer – regionalt, nationellt, internationellt, nästintill hela tiden; nya lagar och direktiv kräver vetenskapliga underlag som kräver sakkunniga yttranden, och vetenskapliga nya rön kräver i sin tur nya lagar och bestämmelser. Fram och tillbaka, som en pingpongmatch. Miljö och klimatfrågor, transporter, jämlikhet, ämnena saknar egentligen slut, och rapporterna ska sedan ut på remiss, så att andra kan ”lämna synpunkter” och ge det hela demokratisk legitimitet.