Svenska har inte alltid talats i Sverige. Samma gäller alla jordens språk, de är inte hur gamla som helst och har inte alltid talats. Men när och hur övergick vi till svenska från något fornnordiskt? Hur kunde vi alla plötsligt byta språk? Det går ju inte! Naturligtvis var det inget plötsligt byte. Så går inte språkutveckling till, lika lite som biologisk evolution. Ändå får man ibland höra som argument mot utveckling: ”Om människor utvecklats från apor måste någon gång en apa ha fött en människobebis – och det går ju inte!” Grundfelet i sådana argument kan illustreras så här:

I Valhall samlas fallna krigare till fest. De sitter längs Odens långbord i kronologisk ordning. På hedersplats närmast Odens tron sitter en av de svenska hjältar som i nutid försvarat Ukrainas frihet. Bredvid sitter en FN-soldat som stupade i Libanon 1980, och därefter ännu en FN-soldat som mötte sitt öde i Kongo 1961. Sedan följer en Finlandsfrivillig som föll vid Märkäjärvi 1940, en sjöman vars fartyg torpederades 1917, en svensk frivillig för Danmark vid Dybbøl 1864, en av von Döbelns soldater vid Jutas 1808 … och så vidare bak genom Sveriges alla krig, med stupade från Poltava 1709, Lützen 1632, Brunkeberg 1471, Gestilren 1210, Helgeå 1025 och många andra sittande vid bordet. Bortanför dem sitter krigare som var med i Teutoburgerskogen år 9, vid Håga 820 f.Kr. och vid Tollense 1300 f.Kr. Där bortom har vi inga namn, men Odens hall fortsätter mot fjärran.