Ett par lådor med uppgrävda samiska kvarlevor väcker känslor och funderingar kring Sveriges historiska övergrepp mot det samiska folket. Samtidigt ställs svåra praktiska frågor på sin spets för Sametingets nybildade etiska råd, om hur man på ett värdigt sätt återbegraver människor vars begravningsskick man inte känner till.

För två år sedan upptäckte Västerbottens museum att de hade fått 25 kranier skickade till sig från Historiska museet i Stockholm. De kom tillsammans med material från stenåldern och låg förpackade i kartonger, utan vidare beskrivning. En av museets arkeologer insåg snart att det var samiska kvarlevor från Gammplatsen i Lycksele.

Renbete kan ha stor effekt på klimatet

De begravdes där på 1600- och 1700-talet, och grävdes upp igen 1950 i samband med att man skulle bygga en hembygdsgård. Vid utgrävningen hittade man en präst, som genast begravdes igen på den nya kyrkogården i Lycksele. Man hittade också två hela skelett iklädda kolt och 30 kranier, som man antog var samiska kvarlevor. Vilka dessa människor var vet man inte.

– Den här begravningsplatsen hade ett ganska stort upptagningsområde, så det kan vara samer från väldigt många andra delar från fjäll- och skogsområdet i Västerbotten, berättar Jans Heinerud som är avdelningschef för kultur- och miljöfrågor på Västerbottens museum.

De samiska kvarlevorna skickades till Stockholm för analys.

”Vad gör man om några andra har varit och grävt upp ens gravar, stulit ens förfäder och nu vill lämna tillbaka dem?”

– Josefina Skerk, vice styrelseordförande i Sametinget

– Man ville fastställa ålder och kön och kulturell identitet – eller som man kallade det på den tiden: ras. Vi pratar ju inte om ras idag, men på den tiden var det annorlunda, säger Heinerud.

Någon analys blev aldrig gjord, och till slut glömdes historien bort.

Återbegravningar har genomförts några gånger tidigare i Sverige, men den vid Gammplatsen kommer att bli den största hittills.

Frågan är av stort symboliskt värde för den samiska befolkningen. Samtidigt är den svår. Återbegravningar är en del i att göra upp med det förflutna, att få upprättelse.

För Sametingets ledamot Sara Larsson är återbegravningar inte så mycket en existensiell fråga som en fråga om relationen mellan samer och stat och kyrka. Om man med analysen av kvarlevorna hade velat ta reda på hur människor levde förr hade det varit en sak, men det var inte det som var avsikten, menar hon.

– När jag tänker på att man tar bort människors land, man bygger gruvor eller man tar bort ens språk, det är hemskt. Men när man pratar om just rasbiologi, då blir man fysiskt berörd i kroppen. Jag känner mig illamående. Vad det beror på vet jag inte. Om någon säger till mig att du är mindre värd för att du är same, att du är mindre intelligent, då blir det väldigt fysiskt, säger hon.

Larsson syftar på de rasbiologiska mätningarna, ”Lappundersökningen”, som pågick i flera decennier fram till mitten av 1900-talet. Rasbiologer gjorde regelbundet resor till norra Sverige för att mäta samers skallar, för att bevisa att de hade ”korta huvuden” och tillhörde en ”lägre stående ras”. I vilken grad analysen av de berörda kvarlevorna är kopplade till detta är oklart, men företeelsen är fortfarande ett öppet sår bland samer.

”Vi har ju säkert förfäder allihop som har varit utsatta för någonting under den här rasbiologiska tiden.”

– Mikael Jakobsson, ordförande i Lycksele sameförening

Mikael Jakobsson jobbar som antikvarie med samisk inriktning på Skogsmuseet i Lycksele och är invald i Sametingets etiska råd. Han är även ordförande i Lycksele sameförening, och det var honom som Västerbottens museum kontaktade när kranierna hittades i museets magasin för två år sedan. Han säger att i princip alla samer är drabbade av den här frågan på något sätt. Det samiska samhället är ju inte så stort.

– Vi har ju säkert förfäder allihop som har varit utsatta för någonting under den här rasbiologiska tiden. Alla mätningar och sådant, det är som ett jättetrauma för dem som blev utsatta för sådana saker. Och det här just med skeletten som är uppgrävda lite här och där i Sápmi, säger Jakobsson.

Det finns fortfarande gott om samiska kvarlevor på svenska museer, universitet och institutioner. En del vet man var de har grävts upp, andra vet man inte var de kommer ifrån. 2007 beslutade Sametinget att kräva en inventering av samtliga samiska mänskliga kvarlevor på statliga museer och institutioner, så att de ska kunna återbegravas.

– Jag tror att om man nu skulle göra ännu en förfrågan så skulle man hitta ännu fler, för de finns på de mest märkliga ställen. Tandläkarhögskolan har ju mänskliga kvarlevor av bland annat samer, säger Mikael Jakobsson.

Redan 2009 började Sametinget se behovet av ett etiskt råd som skulle kunna jobba systematiskt och kontinueligt med svåra frågor som återbegravningar. I december i år blev rådet verklighet.

Sametingets vice styrelseordförande Josefina Skerk säger att samerna aldrig tidigare har stått inför det här problemet, och att det inte är något som finns i den samiska kulturen.

– Vad gör man om några andra har varit och grävt upp ens gravar, stulit ens förfäder och nu vill lämna tillbaka dem? Hur ska vi på ett värdigt och korrekt sätt ta emot de här kvarlevorna och återbegrava dem?

Frågor som återbegravningar måste vägas försiktigt och med eftertänksamhet, säger hon. De behöver väga in en samiskt kulturell lämplig uppfattning.

”Jag kommer att strida för att man får begrava dem där resten av kvarlevorna är.”

– Mikael Jakobsson, ordförande i Lyckseles sameförening

Det är inte självklart att man kan lägga ned kvarlevorna på samma plats som de grävdes upp.

– Det stora problemet är att kyrkogården de har uppgrävt är avkristnad, och det är kyrkan som har patent på att få gräva ned människor eller kvarlevor i backen, så kyrkan måste godkänna det. Sedan är platsen en fornlämning idag, så då måste länsstyrelsen besluta att man får gräva där, och man måste göra en utgrävning igen, säger Mikael Jakobsson.

– Jag kommer att strida för att man får begrava dem där resten av kvarlevorna är.

Hur samerna traditionellt sett begravde sina döda innan kristen tid vet man inte så mycket om, berättar Mikael Jakobsson.

– Man har ju hittat vissa klippgravar uppe i fjällen. Man ser att de är väldigt omsorgsfullt begravda och insvepta i näver. Men det är fortfarande jättefå sådana utegravar som man har hittat från förkristen tid. Så det är jättesvårt att säga något speciellt om hur det gick till. Och i skogslandet har vi egentligen inte hittat någonting, trots att samer fanns i hela området.

En del vet man dock om den samiska traditionen. Enligt gammal samisk tro ser man inte en person som riktigt död så länge som någon kommer ihåg den. Den har bara gått vidare till Saivo. Saivo inte det riktiga dödsriket, utan bara ett steg ned från den här världen. Där lever de avlidna och mår bra. När en person glöms bort hamnar den i det riktiga dödsriket.

Om hållbarhet: Ska samerna betala för framtidens energi?

Utöver komplikationerna med begravningsplatsen har de två hela skeletten och fem av kranierna försvunnit. Troligtvis finns de i Stockholm eller Uppsala, säger Jans Heinerud. Historiska museet har lovat att undersöka saken. Enligt Heinerud har de varit med om att skelettdelar försvunnit tidigare.

Sommaren 2018 räknar man med att kvarlevorna ska begravas på nytt.

– Det känns jättebra att vi håller på med det här just nu. Att vi pratar om det, att vi synliggör det här, är ett bra steg framåt för att kunna försonas med alla övergrepp som är gjorda, säger Mikael Jakobsson.