"Det känns som att vi behandlas som djur", säger en av de unga som frihetsberövats i Sverige under året. Samhället brister från början till slut i hanteringen av frihetsberövade barn, enligt en ny kritisk rapport från Barnombudsmannen.
Myndighetens årsrapport 2025 fokuserar på samhällets hantering av frihetsberövade barn, deras uppväxtvillkor och synen på framtiden – och bygger på 88 djupintervjuer och enkätsvar från 543 frihetsberövade barn och unga.
I rapporten vittnar många barn om svåra uppväxtförhållanden präglade av våld och utsatthet, där situationen inte fångats upp av myndigheter eller andra vuxna.
– När barnen sedan börjar utveckla ett eget destruktivt beteende, stämmer inte insatserna de får överens med deras behov, säger barnombudsman Juno Blom.
Barnombudsman Juno Blom. Pressbild. Foto: Kristian Pohl
Skrämmande bild
Det kan exempelvis handla om placeringar på HVB-hem, som snarare förvärrar utsattheten. Vittnesmålen ger enligt rapporten "en skrämmande bild av HVB som en rekryteringsbas för kriminella nätverk snarare än en trygg miljö".
"På vissa HVB-hem fanns ingen personal, och andra ungdomar tog ledarrollen. De kunde beordra andra att göra kriminella saker, och ingen reagerade", säger en av de intervjuade.
De barn som senare misstänks för allvarliga brott och blir frihetsberövade får sällan det stöd de behöver. Många berättar i stället om övergrepp, maktmissbruk och bristande rehabilitering, både på Sis-hem och i häkten.
”Personalen arbetar systematiskt för att bryta ner en. De vet exakt vad dom gör", anser en kille.
Empati
Flera pratar om vilken skillnad det gör att mötas av respekt och empati.
– Barnen uttrycker själva att det är den viktigaste förändringsmöjligheten, att möta sådan personal som kan vägleda dem till förändring. Tyvärr ser det väldigt olika ut, säger Blom.
Hon framhåller att barnen är medvetna om att de gjort fel och inte vill ursäkta sitt beteende, men att de reagerar på att myndigheterna inte försöker ta bättre vara på tiden de är frihetsberövade.
– Det finns en vädjan till vuxenvärlden om att ta sitt ansvar, och att ta ansvar för de som ännu inte hamnat i deras situation.
Många gånger brister det även i uppföljningen när de släpps ut, säger hon.
– Vi har ju träffat barn som är på väg ut, utan någon plan för vad som ska hända. Och så har vi nio av tio barn med kopplingar till gängkriminalitet som är dömda enligt LSU som återfaller i brott. Det är väl en konsekvens av det här totala misslyckandet.
