Hos D.W. Griffith finner vi både födelsen av det som i dag är självklara inslag i filmen och mer säregna komponenter. Med filmens språk etablerar Griffith en sällsam relation till själva tiden, där människan som historisk varelse står i centrum. I år fyller ”Isn’t life wonderful”, en av hans främsta filmer, 100 år.
På ålderns höst sade Lillian Gish, en av D.W. Griffiths allra trognaste skådespelare, att han var ”mannen som är ansvarig för USA:s enda konstform, vilket är filmen”. Att sammanfatta Griffiths gärning är en omfattande uppgift, då han gjorde omkring 500 filmer, mellan åren 1908 och 1931. Det går dock att peka ut vissa filmhistoriska milstolpar. Till skillnad från samtida filmproducenter trodde Griffith på långfilmen. Filmen ”Nationens födelse” från 1915 är över tre timmar lång, och en invändning som gjordes mot den var att åskådarnas ögon skulle bli förstörda av att titta på bioduken under så lång tid.
