Nu i augusti är det tio år sedan den amerikanske skådespelaren Robin Williams avled. Han är framför allt känd för sina humoristiska roller, men kunde också spela allvarsamt, såsom i ”One hour photo”, där han gestaltar en sorgsen fotoframkallare.

Sy är en ensam man som arbetar i en fotobutik på ett stort varuhus. Under många år har familjen Yorkin lämnat in bilder för framkallning. Sy idoliserar familjen och gör i hemlighet kopior av alla deras fotografier, vilka pryder hans vägg. Han fantiserar om att få ingå i familjen, inte som en ersättare till fadern utan snarare som en morbror till Jake, barnet i familjen. När Sy inser att fotografierna bara ger en begränsad bild av familjens tillvaro faller hans verklighet samman och han vill hämnas på fadern, då denne visar sig vara otrogen.

Vad som utgör ett gott verk är en komplex fråga. Men ett mönster är att det ofta finns en balans mellan det atmosfäriska och konkreta; mellan anden och materien. Som det ibland beskrivs inom estetiken: en symbios av det som är förborgat och öppet. Det vill säga förmågan att skapa en tydlig värld som vilar på eviga ämnen, vilket i ”One hour photos” fall är det faktum att den handlar om en ensam man som upplever lyckan i andrahandsperspektiv och därmed blottar ämnen som ensamhet, lycka och sanning.