Johann Peter Eckermann (1792–1854) skrev enligt Nietzsche den bästa bok som skrivits på tyska. Det är ett verk som andas ödmjukhet intill beskedlighet och som består av de samtal som Goethe och Eckermann hade under Goethes sista år i livet. Goethe närmar sig de åttio, en mogen man, som inte har något större behov av självhävdelse eller annat allt för mänskligt. Eckermann, i sin tur, är likaledes en man att beundra. Han är inte enbart en fantastisk lyssnare, han bidrar med tankar och iakttagelser som gör att samtalen blir levande och intressanta; man förstår att Goethe i Eckermann funnit ett värdigt sällskap. ”Det närvarande fordrar sin rätt” säger Goethe vid ett tillfälle, och det är just denna insikt som de delar: livet som en helig sak, som kräver omtänksamhet, lyhördhet, koncentration och vila på samma gång. Deras samtal slår en med häpnad och inte utan förskräckelse tänker man på sin egen samtid, där kommunikationen allt för ofta liknar kommandon och snusförnuftiga direktiv, åsikter och värderingar. Hos Goethe och Eckermann är endast det utsökta gott nog, och som Goethe säger vid ett tillfälle: ”Ty vari ligger barbariet om icke däri, att man icke erkänner vad som är utmärkt?”
Allt mellan himmel och jord blir belyst. Konst, litteratur, filosofi, teater, sociala och ekonomiska frågor – vad som än dryftas genomsyras tilltalet av visdom och skärpa. En guldgruva för den som är intresserad av genuint tänkande. Napoleon dyker ofta upp i samtalen, och man kommer nära en epok som kanske rör oss än mer i dag – frågor om tradition kontra uppbrott, rationalitet kontra förnuft och känsla, eller som i ett av avsnitten jag valt här: frågan om individen och staten, där Goethe förutsäger mycket av det elände som vi sedan hans dagar genomlevt: totalitarismens alla skepnader, från det politiska till det mediala, från en gränslös teknologi till ett översitteri i det allmännas namn. Goethe kallar sin bostad för ett kloster, vilket Alf Ahlberg kommenterar i förordet till boken (Natur och Kultur, 1925): ”det är i så fall ett kloster med alla fönster öppna mot världen.”