Honorine Hermelin, kvinnan med det vackra namnet, är huvudpersonen i Kerstin Norborgs nya bok, ”Jag måste gå rätt in i elden”. Hon var en radikal rektor och en mycket skicklig pedagog. Hon gav sitt liv, sitt arbete för kvinnorna och för freden.
Hermelin var av de för oss alla så betydelsefulla Fogelstadskvinnorna. Det är inte någon biografi som Kerstin Norborg skrivit, utan en fantasi. Det finns inte mycket fakta kvar efter Honorine (1886–1977), eftersom hon brände alla brev hon fått från andra. Kerstin Norborg säger sig ha ”inspirerats av tomrummet efter de brev som inte finns kvar”.
En av Honorines bästa vänner var Harriet Löwenhjelm (1887–1918), den begåvade poeten, som dog alltför ung. Både Harriet och Honorine var uppvuxna i en kulturell överklassmiljö, och de hade från början mycket gemensamt. Båda fanns i det tidiga 1900-talet med dess politiska rörlighet och med de nya ideologier som växte fram. Båda hade starka personligheter, och kunde även mitt i allvaret leka och roa sig.
