Vikingarna på Grönland jagade valross betydligt längre upp i vattnen i nordamerikanska Arktis än vad man tidigare trott. Det stärker tesen att vikingarna hade kontakt med nordamerikanska folk, hundratals år innan kolonisationen.

– Det var väldigt tidiga kontakter med arktiska ursprungsbefolkningen, säger Peter Jordan vid Lunds universitet.

Efterfrågan på elfenben från valrossarnas betar var hög i Europa under vikingatiden.

– I speciella verkstäder förvandlades de till vackra föremål som användas av kyrkan, kungligheter och ledare. Det var en sorts konsumtion för eliten, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet.

Men varifrån det här elfenbenet kom har varit mer oklart. Man vet att vikingarna utrotade valrossen på Island i jakten på betar, och att vikingarna även etablerade sig på södra Grönland.

Nu har forskare vid bland annat Köpenhamns universitet och i Lund undersökt flera elfenbensfynd genetiskt, och upptäckt att de kommer från valrossbestånd i havet mellan Grönland och Kanada, och möjligtvis från inre delarna av kanadensiska Arktis.

Sidenväg i norr

Fynden tyder på att vikingarna mellan år 950 och 1250 följde Grönlands västra kust ända upp till nordvästra spetsen. För att se om det ens var möjligt testseglade forskare i kopior av vikingarnas träskepp.

– Vi använde oss av mycket experimentell arkeologi, säger Jordan.

Samtidigt som vikingarna expanderade nordväst, så rörde sig ett annat folk – thulefolket – österut från dagens Kanada. Även de jagade valross, och stötte troligen på vikingarna och började handla med dem, enligt forskarna, vilket är hundratals år innan Columbus nådde Amerika. Det blev en sorts sidenväg för elfenben i norr.

– Vi tror att det här är ett av huvudområdena för de första globaliserade mänskliga kontakterna mellan olika grenar av mänskligheten, säger Jordan.

"Stort mysterium"

Vad inuiterna kan ha fått i utbyte för det dyrbara elfenbenet av vikingarna är oklart, men man har hittat järnföremål från Europa i inuitiska fornlämningar. Å andra sidan hade även Grönlandsvikingarna ont om järn.

– Det är ett av de stora mysterierna, men nu vet vi att valrossbetar kom till grönländska kolonierna i norr till Europa och platser som Kiev, Sigtuna, London och Dublin, säger Peter Jordan.