Nationalmuseum har förvärvat tre landskapsmotiv av tyska konstnärer på resa. Ernst Fries Vy över Tivoli med kaskaderna och Ponte Lupo samt Vestatemplet och Sibyllatemplet, Carl Morgensterns Vy mot Sorrento och Georg Eduard Otto Saals studie av Vermafossen. Av tyska konstnärer fanns tidigare inga verk av det här slaget i Nationalmuseums samlingar.

Med de tre nyförvärven blir det möjligt att tydligare visa hur internationell den konstnärliga verksamheten oftast var under 1800-talet. Olika nationaliteter sökte sig till samma resmål och målade samma motiv. I museets samlingar finns målningar från samma platser av bland annat franska, danska och svenska konstnärer.

En gemensam nämnare hos de tre målningarna är distansen till motivet, i samtliga fall en berömd plats som konstnären valt att placera i fjärran. Vyerna inbjuder till att med blicken utforska vägar, rumsligheter och byggnader på ett sätt som visar hur distansen eller fjärrperspektivet blev centralt i den tyska konsten under romantiken. Till exempel låter Goethe sin romanfigur Werther i Den unge Werthers lidanden föredra att betrakta landskapet på håll för att kunna uppleva det genom sin föreställningsförmåga. På ena sidan av en dal kan han med blicken röra sig upp och ned för den andra sidans branter men när han väl tar sig dit fysiskt försvinner magin och han höjer blicken mot nästa vy i det som nu blivit fjärran.

Detta förhållande till naturen och landskapet tycks vara inbyggd i de tre nyförvärvade målningarna. Man kan tänka på deras tillkomst som en motsvarighet till det slags distanserade upplevelse som Werther föredrog framför att utforska platsen fysiskt.

När Ernst Fries dog redan vid 31 års ålder hade han inte riktigt hunnit etablera sig som konstnär i Karlsruhe, där han slog sig ned efter sin fyra år långa vistelse i Italien. Därför lämnade han inte någon stor produktion efter sig. Nationalmuseums nyförvärvade vy över Tivoli är således en raritet. Av det friska måleriet och den skarpa ljusbehandlingen att döma är den åtminstone delvis utförd på plats inför motivet, när konstnären besökte Tivoli i oktober 1826. Fries ska ha varit särskilt fascinerad av kaskader och grottor och det ligger nära till hands att se bilden som en inlevelsefullt målad upplevelse av ett av de mest berömda och dramatiska scenerierna av det slaget.

Carl Morgenstern reste till Italien 1834 för att stanna i tre år. Han målade flitigt längs Amalfikusten och på Capri, som hörde till de mest angelägna resmålen för konstnärer. Hans studie från en punkt strax ovanför Sorrento demonstrerar en av hans specialiteter, ett subtilt luftperspektiv i en svagt blå-violett ton. Särskilt intressant är att han suttit i en öppning i berget, förmodligen för att utnyttja skuggan som faller i förgrunden och en bit in i bilden och kunna måla den soldränkta vyn utan att besväras av ljuset.

Tyska konstnärer reste inte enbart söderut. Senare på seklet blev också Norden ett intressant resmål och då i synnerhet Norge, som kunde erbjuda de mest anslående scenerierna med vattenfall, fjäll och fjordar. Georg Eduard Otto Saals studie från Vermafossen är helt och hållet målad på plats inför motivet. Med sina levande träd och brusande vattenfall är den ett mycket fint exempel på hur konstnärer utvecklade en teknik för att med enklast och snabbaste möjliga penselföring uppnå en hög grad av illusion.

Nationalmuseum har inga statliga medel att förvärva konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Förvärvet har möjliggjorts genom ett bidrag från Wirosfonden.