Enkelt och paradoxalt uttrycksfullt – teckningskonsten och dess fördelar lyfts nu fram på många konstinstitutioner runtom i världen. Från utställningen ”Michelangelo: Divine Draftsman and Designer” på Metropolitan Museum of Art i New York till den kommande turnén med Leonardo DaVincis teckningar i Storbritannien, som öppnar i februari nästa år – dessa utställningar sätter strålkastaren på hur viktig teckning som konstart är.

Under loppet av 200 år, från 1420 till 1640, nådde teckningskonsten nya höjder som en konstart i sin egen rätt, och kunde förmedla människans föreställningsförmåga på nya sätt. Klottret, skisserna och utkasten från den här perioden ger oss en inblick i de verksamma konstnärernas själ, då de använde mediet för att planera, göra små förstudier till stora dukar eller studera naturen och den mänskliga kroppen.

Samtidigt blev det en förskjutning i konsten, från kyrkan som centrum för lärandet av det visuella språket till ateljéer och akademier. I och med denna förändring rörde sig konsten från att vara ikonografisk till sin natur till att utforska och ge uttryck för det mänskliga tillståndets många nyanser.

Men paradoxalt nog växte intresset för det heliga. Med vördnad för den hellenistiska kulturen och klassiska studier blomstrade den italienska renässansens konst. Man utforskade självet och estetiken i takt med utvecklingen av de heliga vetenskaperna. När den italienska kulturen stod som högst byggde den på andlighet och moral, och dessa grundpelare speglades i sin tur i innovation och konst. En djup förståelse av det gudomliga genomsyrade konstnärer som Michelangelos verk. Det var inte enbart hantverksskicklighet som låg bakom en sådan vitalitet och helighet.

Sann sakkunskap: att kultivera en behagfull stil

”Gratiosa aria” eller ”behaglfull stil” var ett italienskt koncept för en konstnärs egen, unika, personliga uttryck som utvecklades genom år av studier. Begreppet rymmer idén om att konstnären bemästrade förmågan att avbilda motiv med grace och skönhet.

Cennino Cennini skriver i sin bok ”Craftsman’s Handbook” eller ”libro dell’Arte” att konstnären genom att söka efterlikna andra konstnärer kan lära från deras kultiverade personliga stil och deras känsla för skönhet för att förstå vilka val de gjorde när de framställde motiv på ett visst sätt:

”Om man följer en människas metod genom konstant övning, måste man vara särdeles ointelligent för att inte lära sig något av den. Då kommer man att upptäcka, om man begåvats med någon form av föreställningsförmåga, att man själv till slut kommer att få en egen individuell stil” (fritt översatt från engelska, reds anm).

”Om man följer en människas metod genom konstant övning, måste man vara särdeles ointelligent för att inte lära sig något av den."

– Cennino Cennini

För att kultivera gratiosa aria och kunna manifestera dessa egenskaper på duken var konstnären tvungen att utveckla sin karaktär.

När man skapar konst är motivet eller avsikten av största vikt. Cennini sade också:

”Det är impulsen från ett ädelt sinne som får vissa att röra sig mot denna konst, den tillfredsställer dem tack vare deras naturliga kärlek… En del ägnar sig åt konsterna på grund av fattigdom och nödvändighet, även för vinning, och för kärlek till konsten; men de som utövar den på grund av kärlek till konsten och ett sant ädelt sinne måste uppskattas framför alla andra” (fritt översatt från engelska, reds anm).

Cennini uttrycker i princip att en konstnärs strävan efter anseende och vinning för sin egen del bör kastas ut genom fönstret. Utan rätt sinnelag skulle man vara alldeles för osäker och känslomässigt instabil för att kunna nå bortom sitt eget omedelbara, labila tillstånd, och till fullo kunna reflektera över det invecklade i att återge ett motiv.

Frank Zöllners skriver i sin utförliga bok om Sandro Botticelli att ”individuell stil vann mark på 1400-talet som en identifierbar form av personlig sammansättning”. Konstnärer fick alltså mer frihet att avbilda djupet i karaktär, känslor och personlighet.

"Utan rätt sinnelag skulle man vara alldeles för osäker och känslomässigt instabil för att kunna nå bortom sitt eget omedelbara, labila tillstånd."

Botticelli brukade återge sina motiv – ofta kvinnor – med den feminina arketypens stillsamma och omhändertagande energi. Botticellis förfinade linjer fick fram den inre styrkan och lättheten hos det feminina, med fina och böljande men ändå säkra linjer. Många av kvinnorna i Boticellis målningar motverkar kaos med en stillsam, omhändertagande och elegant närvaro.

Konstnärerna under den italienska renässansen förstod att estetik kan inge en positiv förnimmelse eller känsla i betraktaren. Man hade en djup förståelse av fördelarna med att manifestera behagfull konst.

Med sin förståelse för grace och ädla egenskaper kunde konstnären göra sina verk inte bara estetiskt tilltalande, utan även lugna och harmonisera dem som njuter av konsten.

Handelns verktyg

I teckningskonstens tidiga stadier krävdes det mycket mer än att bara sätta kol på papper. Det var ett företag som fick konstnärerna att bokstavligen klättra över landskapet för att få tag i de material de behövde, och urskilja ett stort antal variabler vad gäller materialets konsistens och kvalitet.

"Med sin förståelse för grace och ädla egenskaper kunde konstnären göra sina verk inte bara estetiskt tilltalande, utan även lugna och harmonisera dem som njuter av konsten."

Naturligt svart och röd krita går ofta inte att lita på när man ska rita konsekventa linjer eftersom den varierar så mycket vad gäller hur tät eller porös den är. Den svarta kritan från stenbrott i Tyskland prisades av Giorgio Vasari som den bästa kvaliteten, även om andra konstnärer föredrog krita från andra regioner.

Kvalitetskrita kunde köpas i stora block vid stenbrotten och sedan huggas ut till rätt storlek för teckning. Många av originalverktygen, inräknat penslar, pennor, gesso, olika medium och fixativ som konstnärerna använde på den tiden tillverkades av dem själva. Ingenting var enkelt.

Enligt ”Master Drawings of the Italian Renaissance” av Claire Van Cleave var det bläck som Leonardo DaVincio föredrog i sina antecknings- och skissböcker järngallusbläck tillverkad av ek, blandad med vin och akaciagummi. Det var en häxbrygd som konstnärerna själva lärde sig att koka ihop.

Råmaterialen man använde påverkade också hur konstnärerna utvecklade sina teckningar. Bläck, krita och kol var mycket svårt att radera. De linjer, kompositioner och bilder man ville skapa måste först vara tydligt etablerade i sinnet innan konstnären utförde verket. Konstnären tvingades således, genom sitt intima förhållande med materialen, och fördelarna som de förde med sig till hantverket, vara förutseende och återhållsam.

Detta resulterade i att konstnärer övade på att hålla en bild i tanken och sedan utföra den. Det är samma typ av repetition som en skådespelare använder för att lära sig sina repliker i ett manus. Genom att kontinuerligt träna sin mentala förmåga kunde konstnären hålla kvar bilder i tanken och göra mer exakta och detaljerade konstverk.

Metoderna

Olika konstnärer föredrog vitt skilda metoder. Många av dem gjorde snabba skisser och förfinade långsamt en komposition under arbetets gång, en metod som kallas ”Primo Pensiero”. En del gjorde förfinade figurstudier, med all information som behövdes för den slutliga kompositionen eller målningen, som den detaljerade teckningen av Raffello Sanzio da Urbino, även känd som Rafael.

Vilket syfte teckningen än hade så var man tvungen att först lära sig hantverket. Ett sätt att beskriva teckning är att man dekonstruerar världen och transkriberar den till en visuell form.

Anatomi, draperingar, ljusets egenskaper och hur man tolkar ljus med linjer, förkortningar och skuggtekniker studeras grundligt för att ge verktyg att analysera världen och sedan reproducera den på papper.

För att kunna göra exakta återgivningar måste konstnären träna sitt seende. De flesta konstnärer vet att ögat är förrädiskt. Ögonen och deras koppling till hjärnan kan vara kontraintuitiva och mystiska. Hjärnan bearbetar snabbt en mängd intryck från omvärlden, den förtätar oändligt mycket information till lättförståeliga symboler.

"Vi ser människor varje dag, men att korrekt teckna människor kräver grundliga anatomistudier."

Vi ser människor varje dag, men att korrekt teckna människor kräver grundliga anatomistudier. Sådana studier bryter ned hjärnans naturliga benägenhet att förenkla en scen. Det hjälper inte bara konstnären att mer exakt avbilda människans former, utan hjälper också till att rita människokroppen utan referens. Då kan konstnären, utan att hindras av referenser, enkelt återskapa allt ur minnet.

Men på det hela taget bör teckning inte förväxlas med färdiga arbeten. Michelangelo Buonarroti brände många av de teckningar han ritat som förberedelser till sina verk innan han dog, kanske så att ingen i framtiden skulle förväxla dem med hans färdiga verk. I några av de övningstecknignar som finns bevarade kan vi hur han gick till väga, anatomiska renderingar och till och med små glimtar av hans tankeprocesser när han utförde sitt arbete.

Och ibland kan vi se bortom konstnärens arbetsmetoder, och se deras personlighet. I en skiss av ett ansikte och ögon i profil som Michelangelo ritade åt sina elever att kopiera och studera, lade han till en anteckning längst ned på sidan. Michelangelo uppmuntrade sin elev: ”tålamod, Andrea”. I den mer lösa och oredigerade teckningsvärlden framstår försöken, störningarna och de mänskliga elementen starkare än i de färdiga verken. Kanske är detta det mest värdefulla med dessa teckningar.

Konstnären och läraren Tim Gebhart är verksam i Portland, Oregon i USA.