Solen skiner och på skolområdet doftar det brasrök. Den här veckan växtfärgar Umeå Waldorfskolas klass 3 utomhus på förmiddagarna. Ullgarner och ulltussar får bada i stora rostfria grytor som trädgårdsmästaren Gunilla Åsberg eldar heta.
– Har man det i godis? Usch, äter jag löss? utbrister Ronja när hon får höra att den rosa färgen i grytan där ullhärvorna badar, också används för att ge färg till godis.
Färgämnet kommer från koschenillsköldlusen. Lössen mortlas till ett pulver och ger ullen rosa toner.
Gult och grönt på första dagen
Växtfärgningen är en del i Waldorfskolans Bondens år för klass 3. Eleverna har haft i hemläxa att samla lökskal, gula björklöv och renfana, och de har tvättat de ofärgade vita, grå och bruna garnerna enligt konstens alla regler.
Det är Gunilla och handarbetslärarinnan Sofia Lindgren Dahlberg som lär ut konstens alla regler. Gunilla berättar att många Waldorfskolor växtfärgar, i större eller mindre utsträckning.
Första dagen badar garnhärvor i björklövsfärgat vatten, i lökskalsfärgat vatten eller i tagetes- och renfanebadet. Tagetesen har eleverna plockat i skolträdgården, som de också ansvarar för. Andra dagen sköljs de gula och gröna garnerna. Då förbereder man också för att färga rött med koschenill och krapp, som har köpts in för färgningen. Krappens rötter ger roströda nyanser.
Det är spännande att se resultatet av växtfärgningen. Ullgarnerna har legat i samma bad, färgat med lökskal. Det ena garnet var vitt från början och det andra grått.
På tredje dagen får några av de gula garnerna bada en gång till så att de blir orange. Färgade och sköljda garner hängs upp på tork efter hand; fler färger och fler nyanser. Eleverna gillar sköljmomentet. När garnhärvan doppats i vattnet drar man med handen längs härvan för att få ur det mesta vattnet. Sedan får eleverna snurra garnet som en propeller i luften så att mer av vattnet lämnar garnet. Trots att Sofia påminner om att stå så att man inte stänker på andra så blir det en del skvätt, både oavsiktligt och på skoj.
Färgningen viktig för hela skolan
Under den här veckan i början av höstterminen färgar klassen över hundra garnhärvor som kommer att användas av hela skolan under årets handarbete. Till exempel kommer treorna att sticka mössor av alpacka-garnet, och de färgade ulltussarna kommer de att tova till sittunderlag, berättar Sofia.
Eleverna får uppleva vilka färger man kan få fram med olika växter, genom att doppa i flera färgbad och beroende på den ursprungliga färgen på ullen.
Under de här dagarna får de inte bara lära sig ett gammalt hantverk och hur man kan använda sig av naturen, utan också om färglära och hur det var i samhället förr i tiden.
Gry och Ester kardar ullen som sedan ska färgas i färgbad. Ulltussarna kommer att användas till tovning under året.
Gunilla berättar för dem hur det gick till förr: från fåren fick man ull som man kardade, spann, färgade och gjorde varma kläder av.
– Man får se vad naturen kan ge, säger Gunilla.
Blått var blott för grevar och baroner
Under dag fyra får garnhärvorna bada i blått. Några gula härvor som får bada igen blir då gröna. Förr användes växten vejde för att få blå färg, men den är svår att odla så långt norrut som Umeå, därför köper man indigo för att få blått.
Blått ansågs förr som en fin färg, inte alls för vanliga människor, berättar Gunilla. Det var en färg för den högre klassen; för kungligheter och de högre i samhället. För dem som inte hade tjänstefolk som antingen odlade vejde eller samlade in den, fanns det viktigare saker att göra; som att sörja för brödfödan. Då använde man det som var lättillgängligt för att sätta färg på det som skulle bli till kläder.
Sista dagen blev också en festlig dag, när eleverna bjöds på blåa druvor från växthuset, röd vinbärssaft som klassen kokat tidigare och så klart äpplen från trädgården. En kunglig avslutning på veckan.
Det vita garnet sänks ner i färgbadet med koschenill.
Garnet betas med alun. Sofia berättar att det gör att färgen bättre kan tränga in i ullfibrerna. Eleverna får väga och mäta upp mängder och får på det här sättet erfarenhet om kemin.
Samma färgbad ger olika färg på ullen beroende på om de är vita, grå eller bruna från början.
En del färgbad doftar verkligen. Renfana tillsammans med tagetes ger en mustig, söt doft. De röda färgerna doftar inget vidare.
Vad blir det för färg om man blandar ringblomma, bondbönor, krusbär och kottar?
Under växtfärgningsveckan får eleverna göra en trollgryta där de lägger i vad de kan hitta.
Hur håller man rätt temperatur i den stora, vedeldade grytan? Moa mäter temperaturen, medan Gunilla och Sofia håller upp påsarna med krapp för att få ner temperaturen lite.
Krappen tål inte för hög värme. Om garnet blir brunt istället för rött är man avslöjad.
En fröjd för ögat; resultatet av veckans färgning. Foto: Gunilla Åslund
Mer om växtfärgning
Krapp (Rubia tinctorum), som ger röd färg, och vejde (Isatis tinctoria) som ger blå färg är några av de växter som togs till Sverige från Europa på 1730-talet genom Jonas Alströmer och Jonas Kruse som odlade nyttoväxter nära Nolhaga slott och runt Alingsås. Växterna visade sig trivas i vårt klimat.
Koschenill, även kallat karmin, är färgämnet från koschenillsköldlusen som odlas på vissa kaktusarter. Lushonorna torkas och krossas till ett pulver. Färgämnet används i livsmedel och smink med mera, och betecknas E 120.
Alun (Kaliumaluminiumsulfat) används för betning och är ett mineralsalt som finns på de flesta apotek.
Källor: Wikipedia och Naturlig färgning av Lina Sofia Lundin
