Grekisk mytologi av Carl-Robert Boström
Del 2 av 2
På 1700- och 1800-talet blev det populärt bland konstnärer och poeter att gestalta antika myter. Myten om Akilles sårbara häl lärde man känna genom den romerske poeten Ovidius. I hans epos ”Metamorfoser” skildras nämligen pilen som släckte Akilles liv.
Samma händelse omtalas i Vergilius ”Aeneiden”, där även historien om trähästen återfinns. ”Metamorfoser” och ”Aeneiden” präglade Europas syn på det trojanska kriget långt innan, och långt efter, att ”Iliaden” och ”Odysséen” översattes till andra europeiska språk, vilket skedde först i slutet av 1400-talet. Såväl Dante som Shakespeare hämtade sin kunskap om grekiska gudar och hjältar från Vergilius och Ovidius. Francisco de Goyas ”Saturnus slukar sin son” skildrar hur en grekisk gud äter upp sitt barn. Målningen bygger på en myt som Goya läst om i ”Metamorfoser”, men i det grekiska originalet heter samma gud Kronos. Romarna kopierade alltså inte bara de grekiska myterna, de gav även deras gudar nya romerska namn. Ända fram till 1950-talet ingick ”Metamorfoser” och ”Aeneiden” i latinundervisningen på flera västerländska skolor och universitet och blev därmed den antika mytologins främsta källor.
