När vi nu börjar avrunda vår serie om musikens inre liv för denna gång, gör vi det utifrån det påstående som inledde den första delen: Om vi vill förstå varför så få är attraherade av den nutida klassiska musiken måste vi studera den äldre musikens inre liv.

Det har vi också gjort, och under våra studier av denna musik har vi funnit att dess inre liv i hög grad utgörs av naturliga växlingar mellan spänning och avspänning. Denna insikt kommer att hjälpa oss att förstå vårt problem, insikten i fråga är nämligen en ledtråd. Kanske den nutida musiken ofta har brist på, eller rentav saknar, dessa naturliga växlingar?