Svenskarna är ett kuvat folk som sällan protesterar utan finner sig i beslut som slår sönder deras livsmiljö. Landsbygden håller på att avvecklas, jordbruket läggs ner, men några protester hörs inte. Sverige har inte haft ett landsbygdsuppror sedan Dackefejden 1542. Vi är uppfostrade till lojalitet från Gustav Vasa och Luthers 95 teser till Socialdemokraternas folkhemspolitik. 

I Sverige slår vi oss ofta för bröstet och lyfter fram att vi hör till de tio bästa länderna i världen när demokratin bedöms. Vi får höga poäng för att vi har fria val, medborgerliga rättigheter och att politiken bygger på partier. Men är vi egentligen så demokratiska? Vi får rösta men vi har inget inflytande, vi kan inte ställa en regering eller en minister till svars och aldrig någonsin har landsbygden blivit jämställd eller prioriterad så som urbaniseringen, industrin eller tjänstesektorn. 

Tidöpartierna vann regeringsmakten i det senaste valet tack vare landsbygden, men ingen bryr sig längre om löftena som gavs och reformerna som utlovades. Sedan 40-talet handlar allt i svensk politik om staden, urbaniseringen och numera medelklassen, förstås. Det är enkelt att avfolka landsbygden; politikerna i de mindre kommunerna följer partiledningarnas riktlinjer. Lojaliteten är i första hand med partistyrelsen, det ger inte minst karriärmöjligheter eller en gruva eller en vindkraftsindustri. Det mest anmärkningsvärda är inte centrala politikers centraliseringsiver och lojalitet med varandra, utan snarare bristen på folkligt motstånd och uppror. Vi har haft uppslitande strider om små sjukhus och små skolor, men kommunerna, regionerna och centralmakten vann i en majoritet av striderna. I övrigt finner sig svenska folket i det mesta. Det finns ingen upprorsanda, ingen vilja till förändring.