Riksbankens jubileumsfond har i år publicerat flera fristående essäer som handlar om misslyckande, såsom att vi inte längre kan tro på vår eras framstegstankar. En av dessa essäer är Cecilia Sjöholms ”Descartes och dualismen”, som ger oss en ny syn på den franske 1600-talsfilosofen.

Det är ingen överdrift att påstå att René Descartes, efter Platon och möjligen Aristoteles, är västerlandets mest inflytelserika filosof. I ”Descartes och dualismen” skriver Cecilia Sjöholm om en ofta förbisedd sida hos honom, nämligen hans intresse för vårt känsloliv. Med sina berömda ord ”jag tänker, alltså existerar jag” sattes tänkandet i centrum. Detta har av många kritiker betraktats som startpunkten för den moderna erans plundringståg. Här segrar tanken över kroppen, liksom människan över djuren och naturen. En dualitet upprättas mellan medvetande och kropp som gör vårt tänkande och förhållningssätt till världen mekaniska.

Sjöholm utmanar denna eventuella nidbild av filosofen; hon menar att han var medveten om det problematiska med att skilja på kropp och själ. För om kropp och själ är två olika substanser, hur möts de? Descartes menade att det är via tallkottkörteln, i dag benämnt epifysen, som han felaktigt trodde bara finns i män­niskans hjärna. Detta har gett kritikerna vatten på sin kvarn i åsikten att Descartes enkom fokuserade på det som kunde frambringa förnuft. Sjöholm pekar dock på en mer avancerad dimension, där Descartes menade att han närmar sig känslorna på ett helt nytt sätt genom att förhålla sig till dem som något obekant. Känslor som lust, ilska, kärlek, hat och förundran såg han som själsliga. Själen är alltså inte ett tillhåll enbart för det förnuftiga, utan enligt Sjöholm ett slags prototyp till det vi i dag benämner psyke och söker kunskap om inom psykologin.