Du kan veta allt om hur du håller dig fysiskt frisk och ändå inte må bra. Att röra på sig, äta bra mat, sköta sömnen och inte stressa är en god början, men det räcker inte ända fram till det jag kallar för ”hälsa i vid existentiell mening”. Allt det där konkreta måste kompletteras med luddigare saker, som att känna mening. Det tog ett tag innan jag själv förstod det. 

Den tid man i unga år inte avsätter för hälsa och välbefinnande får man senare i livet avsätta för sjukdom och lidande.” Så uttryckte sig den engelske läkaren Edwards på 1770-talet. En av mina mentorer, professor P-O Åstrand, sa ungefär samma sak, men med vetenskaplig evidens som grund och möjligen lite mindre fyndigt formulerat: ”Den som tänker fortsätta med ett stillasittande leverne bör genomgå en läkarundersökning.”

Hälsa definierades under renässansen som ”en tredjedel arbete, en tredjedel kontemplation och en tredjedel sömn”. Penicillinet var inte upptäckt och livslängden var inte ens hälften av vad den är i dag. För endast hundra år sedan blev bara tio procent av alla människor äldre än 65 år. I dag tror man sig veta att cellen kan leva helt normalt i 120–140 år om den inte påverkas av sjukdomar och yttre negativ miljö. Här lägger jag till: och om vi inte påverkas av en inre negativ miljö, som brist på sammanhang, avsaknad av möjligheter att på­­verka eller känslor av meningslöshet.