El från solceller har ökat kraftigt i norra Europa de senaste åren, och det finns ambitioner att öka den även i Sverige. I länder som satsat hårt på solceller har kraven på övrig elproduktion att täcka upp för solkraften blivit alltmer utmanande. Den övriga produktionen liknar ofta formen på en anka, därav namnet ”ankkurvan”. Nu börjar den dyka upp även i Sverige.
Ett elsystem med stor andel solkraft, nästan oavsett var i världen det ligger, uppvisar några typiska drag. Nattetid är produktionen noll. Dagtid bestäms produktionen av tre faktorer: vinkeln mellan solstrålningen och solcellen, förlust av instrålning på väg genom atmosfären, samt maximal effekt hos solcellen. Kombinationen av de två första faktorerna gör att effekten nära soluppgång och solnedgång blir låg. Det är oekonomiskt att välja den maximala effekten hos solcellen till dygnets bästa ögonblick. I stället görs en kompromiss som leder till att effekten ut från solcellen uppvisar en platå under de 4–6 timmar som har mest förmånliga villkor. Bredare platå innebär lägre utnyttjande vid maximal instrålning, men kostar mindre i anskaffning.
Elbehoven varierar över dygnet, och är lite olika i olika länder beroende på klimatet och hur elen används. El för processindustri används väsentligen lika över dygnet, medan hushållsel efterfrågas mest på morgonen och kvällen. Detta gör att man i många länder har ganska jämn användning över dygnet, med toppar morgon och kväll. Lite vanvördigt kallas detta ibland för ”kamelkurvan” eftersom den har två pucklar.
