De gröna industrisatsningarna som den socialdemokratiska regeringen tillsammans med EU, och sedermera med regeringen Kristersson, drog i gång i Norrland har problem. Det var politiska visioner, det var enorma skattebidrag från Sverige och EU, det var riskkapitalister som fick lekpengar utan krav på återbetalning. Det var tunga vd:ar som i SR:s sommarprogram och hyllningsdokumentärer från SVT tårögt berättade om att de ville rädda klimatet för sina barns skull. 

Den gröna omställningen bestående av batterifabriker, gruvor och vätgasproduktion skulle rädda Norrland och göra det till Sveriges mest attraktiva tillväxtområden. Norrlands billiga el var grunden för utvecklingen och det fanns inga problem som inte kunde lösas. Sverige skulle bli EU:s råvarunation och bli världsbäst på grön omställning och rädda EU från sitt beroende av Kina när det gäller batterier och viktiga jordartsmetaller. 

I Kiruna, i Boden, i Luleå och i Skellefteå växte hoppet hos kommunpolitiker om att bidra till något stort och få sina namn inskrivna i historieboken. Den kritik och rädsla som fanns mot satsningen tystades ner, kommunerna satsade miljoner och högt uppsatta politiker från Sverige och EU iklädda gula hjälmar satte spaden i jorden och skålade i bubbel.