Könstillhörighet och könsidentitet har blivit omdebatterat i samband med den pågående olympiaden. Eftersom detta är en språkspalt tänkte jag avhandla språkligt kön. Många språk har könskodade pronomen – han och hon – vilket bygger in könsbestämning i språket och tvingar talaren att välja det ena eller det andra. Av hävd används oftast manligt pronomen om personer med ospecificerat kön, som i äldre svenska lagtexter: ”Äger han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan …” (Byggningabalken 12 kap 1§). I nyare lagtexter står oftast ”han eller hon”, ibland ”den” eller ”personen”: ”Ett kirurgiskt ingrepp får göras på den som har fyllt 18 år, om personen …” (Lag (2024:237) om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen). Även ”vederbörande” förekommer. Men dessa språkliga kringgående rörelser ger sällan elegant prosa och gör sig inte alls i talspråk.
Ett nytt svenskt pronomen myntades 1966 för att lösa problemet: hen. Det har långsamt vunnit acceptans och finns idag både i SAOL och i myndighetsprosa (dock ej lagtext), men har inte helt tappat sin politiska laddning. På engelska är det vanligare att använda pluralpronomenet they även i singular, och icke-binära kan hitta på egna pronomen som xe eller sie. I vissa kretsar är det kutym att presentera sig med pronomenpreferens.
