Rysslands invasion av Ukraina är ett brott, men också ett symtom på ett större misslyckande. Genom Natos expansion och politikers ovilja att lyssna på den oro som Ryssland gett uttryck för skapades en konflikt som sliter sönder Europa. Medierna, som borde vara vakthundar, har i stället blivit megafoner för ett ensidigt narrativ, skriver civilingenjören Paul Holmgren.
Medan Rysslands tanks rullade in i Ukraina stod västvärldens politiker och journalister handfallna, fastfrusna i en självbelåten berättelse om rysk aggression, utan djupare reflektion. Natos obevekliga expansion österut – i strid med löften givna till ett kollapsande Sovjet – har ignorerats eller viftats bort som oväsentlig av dem som borde veta bättre. I stället för att analysera hur denna geopolitiska inringning har drivit Ryssland till en desperat brytpunkt har de valt att upprepa en förenklad historia om gott mot ont. Resultatet är en eskalering som hade kunnat undvikas om bara politiker och journalister hade gjort sitt jobb: att granska, förstå och förmedla den komplexa verkligheten.
För Ryssland är Ukraina ingen förhandlingsvara – det är en strategisk buffert.
Ur rysk synvinkel är Natos utvidgning ingen abstrakt fråga – det är en långsam strypning av deras strategiska säkerhet. Sedan 1990 har 15 länder anslutit sig till alliansen, inklusive de baltiska staterna som gränsar direkt till Ryssland. Detta har skapat en känsla av att väst har brutit sina löften och att Ryssland blivit inringat.
• 1990: USA:s utrikesminister James Baker försäkrar Sovjet att Nato inte ska expandera ”en tum österut”.
• 1999–2020: Nato välkomnar 15 nya medlemmar, varav flera ligger vid Rysslands gränser.
• 2008: Nato signalerar att Ukraina och Georgien kan bli medlemmar – en röd linje för Moskva.
• 2014: Ryssland annekterar Krim efter ett pro-västligt maktskifte i Kiev.
• 2019: USA lämnar INF-avtalet, vilket öppnar för kärnvapen nära Rysslands gränser. Politiker har konsekvent ignorerat Rysslands varningar, medan journalister misslyckats med att ifrågasätta varför dessa löften övergavs. Resultatet är en geopolitisk kris som få verkar ha förutsett.
INF-avtalet förbjöd markbaserade robotar med räckvidder mellan 500 och 5 500 kilometer. När USA drog sig ur 2019 växte Rysslands oro för att Nato kunde placera kärnvapen i exempelvis Ukraina – en mardröm där ryska städer skulle ligga minuter från utplåning. Moskva såg invasionen som ett sätt att säkra sin existens, medan väst avfärdade Moskvas farhågor som paranoia. Varför denna oförmåga att se det ryska perspektivet? Svaret ligger i politikers kortsiktighet och journalisters ovilja att utmana den officiella linjen.
När Ukrainas president Viktor Janukovytj avsattes 2014 efter Euromajdan-protesterna, kalllade Ryssland det en väststödd kupp. Läckta samtal mellan USA:s Victoria Nuland och ambassadören i Ukraina antyder amerikansk inblandning i att forma efterträdaren. EU:s ekonomiska och politiska stöd till protesterna förstärker misstankarna. Ändå har journalister i väst sällan granskat dessa händelser kritiskt, utan nöjt sig med att hylla dem som en demokratisk seger.
• 2013: Janukovytj avvisar ett EU-avtal, till förmån för Ryssland.
• November 2013: Euromajdan-protesterna bryter ut.
• Februari 2014: Janukovytj flyr; parlamentet avsätter honom.
• Mars 2014: Ryssland annekterar Krim.
För Ryssland är Ukraina ingen förhandlingsvara – det är en strategisk buffert – en röd linje. Ett Nato-medlemskap skulle placera västliga trupper vid Rysslands gräns, ett scenario som Putin kallat oacceptabelt. Ändå har politiker fortsatt att driva på för detta, utan att analysera konsekvenserna. Tidigt i kriget rapporterades att fredssamtal i Turkiet vara nära en lösning: Ukraina skulle avstå från Nato i utbyte mot säkerhetsgarantier. Men väst, inklusive Boris Johnson, tryckte på för att Ukraina skulle stå fast. Kriget eskalerade, och chansen till fred slarvades bort. Varför denna ovilja till kompromiss? Politikers prestige och journalisters ensidiga rapportering bär ett tungt ansvar.
• Kriget blev utdraget och blodigare.
• Ukraina låstes fast i västligt beroende.
• Ryssland uppfattade det som bevis på att diplomati var meningslöst. Sedan 2021 har USA och Nato insisterat på Ukrainas rätt att välja sin väg, inklusive Nato-medlemskap. I Moskva ses detta som ett existentiellt hot – en analys som väst vägrar ta på allvar. Rysslands invasion av Ukraina är ett brott, men det är också ett symtom på ett större misslyckande. Politiker har genom sin blinda tro på Natos expansion och sin ovilja att lyssna på Rysslands säkerhetsoro skapat en konflikt som nu sliter sönder Europa. Journalister, som borde vara vakthundar, har i stället blivit megafoner för ett ensidigt narrativ, utan att granska västs roll i att provocera fram krisen. Deras kollektiva analysförlamning har inte bara missat chansen att förhindra kriget – den har aktivt förvärrat det. Det är dags att kräva mer: en diskussion som ser alla sidor, som vågar utmana makten och som sätter fred före prestige. Allt annat är ett svek mot oss alla.
”I krig finns inga segrare, bara änkor och föräldralösa barn.” – Salvador Dalí
Paul Holmgren
Civilingenjör
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
