Många föroreningar, så kallade värstingar som PCB, flamskyddsmedel, PFAS och läkemedelsrester, rinner rakt igenom våra reningsverk. Stora mängder av dessa miljögifter hamnar i det avskilda slammet, som i sin tur sprids på åkrar, vägslänter eller andra områden i naturen. Det är skrämmande hur begränsad teknikutvecklingen varit under de senaste 50 åren, skriver civilingenjören Göran Värmby. 

Klimatfrågan döljer en lång rad viktiga miljö­problem. Vi ser i dag att den så kallade gröna omställningen ligger som en våt filt över och döljer behovet av andra viktiga miljösatsningar. Mitt senaste inlägg i Epoch Times illustrerar detta. Jag tog upp skandalen i Eskilstuna där Kemikalieinspektionen, Mark- och miljö­överdomstolen med flera myndigheter, tillåter ett jätte­utsläpp av ett av kemiindustrins värsta miljögifter – diklormetan, eller metylenklorid som det kallas – på upp till 900 ton per år. En kemikalie som förbjöds 1996. Tillståndet lämnades till det kinesiska företaget Senior Material som tillverkar plastfilm för bland andra Northvolts batterifabrik i Skellefteå – en stor grön satsning. Jag vill nu lyfta fram ytterligare en miljöskandal – eller bjuda in er till en okänd värld – som inte får någon som helst uppmärksamhet i media eller i svenska kommuners och myndigheters miljöarbete. Ett miljöarbete som nästan bara handlar om klimat och grön omställning.

Vi har cirka 1 300 avloppsreningsverk i Sverige i 290 kommuner som tar hand om och renar det förorenade vatten som uppstår i våra bostäder, industrier, soptippar, sjukhus, gator och torg – ett oerhört viktigt arbete. Bland de många föroreningar som belastar och rinner rakt igenom våra reningsverk finns ett antal så kallade värstingar eller rena rama miljögifter: klorerade och halogenerade organiska ämnen som PCB, flamskyddsmedel, PFAS, läkemedelsrester, en lång rad miljögifter och tungmetaller som kvicksilver och kadmium, med mera. De är svåra att bryta ner, cancerframkallande, lagras i fettvävnad och sediment och skadar ofta cellernas minsta beståndsdelar i människa, djur och natur. Många av dem kommer från importerade varor från Kina, Indien och andra låglöneländer. Varor och produkter som textilier, byggmaterial, rengöringsmedel, skor, leksaker, mediciner med mera lakas ur eller hamnar till viss del i avloppet.

Trots de skrämmande kunskaper som finns händer inte mycket med reningen av våra avlopp.

Stora mängder av dessa miljögifter passerar avloppsreningen och hamnar i det avskilda slammet, som i sin tur sprids på åkrar, väg­slänter eller andra områden i na­­turen. Vad som kommer ut och förgiftar våra sjöar, åar och hav är av någon anledning mycket svårt att få reda på, med undantag för tungmetaller som kvicksilver, kadmium och några ämnen till. Totalt i Sverige handlar det om tusentals ton per år, om vi inkluderar även så kallade mikroplaster från däck, asfalt, båtbottenfärger, konstgräs med mera. Alla dessa miljögifter kallas av någon anledning mikro­föroreningar – micropollutants – i våra ansvariga experters och miljömyndigheters värld. Man kan undra varför.

Trots de skrämmande kunskaper som finns händer inte mycket med reningen av våra avlopp. Jag slås av hur begränsad teknikutvecklingen varit under de 50 år jag jobbat med miljöfrågor. Förutom syrebrist har man endast varit orolig över fosfor och kväve. Så verkar det i alla fall, eftersom det i princip bara är dessa tre rätt harmlösa parametrar som styr dimensioneringen av alla kommunala avloppsreningsverk, såväl i Sverige som i övriga världen.

Inom it- och datavärlden talar man om Moores lag. Den innebär lite förenklat att processorkraften i datorer, mobiltelefoner och informationsteknik fördubblas vartannat år – år efter år alltsedan 1965. Jämfört med tekniken och forskningen som läggs på detta är prio­riteringen och utvecklingen av avloppsrening närmast obefintlig. Finns det till exempel någon forskning i ämnet kommunal avloppsrening längre på våra tekniska högskolor? Teknik för att helt få bort i stort sett alla typer av föroreningar finns samtidigt att tillgå inom till exempel rymd-, it- och elektronikindustrin.

Inte heller ser jag några nämnvärda stopp för miljöfarliga importvaror som kan tänkas bidra med miljögifter i avloppet.

Vad jag känner till är det bara Linköping av 290 kommuner som har infört rening av miljögifter i avloppet, en investering på cirka 30 miljoner kronor. Jämför med till exempel Northvolts tillskott från våra skattemedel: cirka 100 miljarder kronor. Eller den totala satsningen på gröna omställningsprojekt i Norrland: cirka 1 400 miljarder kronor, varav en stor del indirekt från oss skattebetalare.

Sverige var en gång ledande inom avloppsrening. Men så är det inte längre. Schweiz tog till exempel beslut redan för åtta år sedan att de 120 största avloppsreningsverken ska utrustas med avancerad rening av just dessa miljögifter som jag här har nämnt. Cirka 25 städer har nu infört denna rening. Den totala kostnaden för hela projektet har uppskattats till cirka tolv miljarder kronor. Genom en smart finansiering fördelas kostnaderna på samtliga invånare. Så fort en kommun är klar befrias dess invånare från att bidra med den årliga summan. Även Tyskland har börjat med denna specialrening av miljögifter i avloppet.

I Sverige finns inte ens någon diskussion om detta, troligen på grund av den överdrivna uppmärksamheten på klimatfrågan och villfarelsen att i stort sett alla miljöproblem är lösta utom ”klimatutsläppen”.

Låt mig avsluta: Ni som är journalister, engagerade i miljöfrågan, experter på våra miljömyndigheter eller i miljörörelsens organisationer – vakna! Lyft fram och gräv i denna fråga om rening av miljögifter i våra avlopp! Det kommer att ge resultat.

Göran Värmby
Civilingenjör

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.