Franska regeringen faller och landet kastas nu in i en politiskt turbulent tid där utfallet är osäkert.

– Jag har svårt att se hur den här situationen ska lösas, säger experten Göran von Sydow.

Den franska regeringen med premiärminister Michel Barnier i spetsen tvingas avgå efter det att parlamentet under onsdagskvällen röstat för en misstroendeförklaring. Något liknande har inte skett sedan 1962.

Trots det ovanliga utfallet kan det ses som väntat, enligt Göran von Sydow, chef för Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps).

– Det finns en viss politisk logik att det här sker. Barnier har inte lyckats presentera en politik som tilltalar varken vänstern eller den yttre högern i syfte att få majoritet, säger han.

Svår balansgång

Efter sommarens nyval, som utlystes av president Emmanuel Macron, bildades tre block – regeringens, ett vänsterblock och ett högerblock med bland annat ytterhögerpartiet Nationell samling. När Macron tillsatte regeringen hoppades han att en högerorienterad regering skulle accepteras av ytterhögern – vilket inte skett.

Det som nu väntar kan bli ännu mer osäkert än de senaste månaderna, enligt von Sydow.

– Jag har svårt att se hur den här situationen ska lösas och hanteras nu. Bollen kommer gå tillbaka till Emmanuel Macron som ska överväga sina alternativ.

Det franska valsystemet skapar vanligtvis en majoritet till höger eller vänster. Ingen av dagens block har möjlighet att skapa en egen stabil majoritet, vilket bland annat beror på principen att inte samarbeta med Nationell samling eller vänsterradikala Okuvade Frankrike.

– De står väldigt långt i från varandra politiskt. De starka krafter som finns längst ut till vänster och höger i partisystemet gör att det blir svårt för alla andra att samlas och bilda en politisk majoritet med dem.

Europeiskt vakuum

Precis som Frankrike har Tyskland kastats in ett svårt politiskt läge med nyval – länderna som ofta beskrivs som motorn som driver EU-samarbete framåt. Samtidigt tillträder Donald Trump som USA:s president i januari.

– Det blir en period av vakuum av europeiskt ledarskap när många ser att det behövs mer än annars – i förhållande till den tillträdande amerikanska presidenten, de starka geopolitiska spänningarna och kriget. Samtidigt ska det sägas att det finns andra källor till ledarskap inom EU. Nu har kommissionen tillträtt och andra medlemsstater kan ta ett större ansvar.